Det börjar med en svart ruta och ljud. En tung och sträv ljudmatta som efterhand börjar kännas allt mer kvävande.
Ännu värre blir det när titeln The Zone of Interest långsamt tonar ut tills allt som igen återstår är mörker.
Men just när det hela börjar kännas snudd på olidligt släpps vi ut i den somriga grönskan vid ett idylliskt vattendrag.
Bland ängsblommorna på en sluttning sitter en familj och njuter av värmen. Barnen leker medan de vuxna småpratar och vänder sina blickar mot den blå himlen.
Det är en vacker dag, det är skönt att leva.
Småningom bryter sällskapet upp för att återvända till sitt trevliga hem och dess trädgård av prunkande färger och välansade odlingar.
Ljuset blockeras visserligen i någon mån av en hög mur på vars andra sida stora rökpelare trevande letar sig upp mot himlen.
På den sidan utrotar man annat än ogräs.
Ljudet som växer till bilder
Jonathan Glazers film är löst baserad på Martin Amis roman The Zone of Interest som utkom 2014. En skildring av det liv naziledare levde efter arbetstid, vardagen som flöt på som vanligt. Det är Glazer själv som står för den Oscarnominerade manusbearbetningen.
Handlingen kretsar kring SS-kommendanten och lägerledaren Rudolf Höss (Christian Friedel) som även i verkligheten var en av de centrala personerna när det gäller uppbyggandet och verkställandet av dödsmaskineriet i Auschwitz.
I filmen möter vi en man som på fritiden gullar med sitt minsta barn, läser sagor för de äldre och uppfostrar de äldsta.
Hustrun Hedwig (Sandra Huller – även aktuell i Anatomy of a Fall) är hans största anförvant, med vilken han kan varva både karriärfrågor och kärleksgnabb. Medan mörkret faller utanför diskuterar paret utfärder de gjort, människor de mött, drömmar de har.
Precis som vilket annat par som helst. Den enda dissonansen i deras ombonade tillvaro är det dämpade ljudet av hundskall, skottsalvor och vädjanden som tränger igenom sovrummets stängda fönster.
Som tittare har man inte en chans att fly den kompakta känslan av obehag. Det hjälper inte att blunda eftersom ondskan bor i ljudet.
Ett ljud (designat av Oscarnominerade duon Tarn Willers och Johnnie Burn) som får bilder från skolans historieböcker att blandas med intryck från olika dokumentärer och filmer som Schindlers List (1993) och Son of Saul (2015).
Slutligen är hela ens inre fyllt av minnesbilder man helst hållit på avstånd.
Stramt hållen klaustrofobi
The Zone of Interest är en snygg film, ett konstverk bestående av idel visuella – om än sterila – harmonier. Väggarna är vita och släta, murarna jämna, golvens mönster en dröm av räta linjer.
Här handlar allt om att skissa upp fungerande planer och sedan hålla sig till dessa. Vagnar kan lastas bättre, ugnar göras effektivare, uppgifter utföras smidigare.
Det gäller bara att diskutera igenom alla alternativ på ett sakligt sätt.
Även ett hem måste organiseras, växter vattnas och gödslas för att överleva. Matvaror måste radas, stövlar putsas, kläder sorteras.
Och det läppstift som hittas i fickan på en beslagtagen päls kan givetvis återanvändas. Bara nyansen är rätt.
Välspelad (o)mänsklighet
Styrkan i Jonathan Glazers berättande är återhållsamheten när det gäller såväl tempot som den information som portioneras ut. Det finns visserligen några sekvenser - bland annat bilder från dagens Auschwitz – som i mitt tycke bryter den perfekta ytan, men det gör inte så mycket.
Jag är ändå fången i den värld Glazer skapat. Och inte bara i ett 1943 färgat av blod och aska utan i mina egna associationer till vår tid.
En tid full av exempel på hur vitt skilda livsvillkor kan prägla tillvaron på varsin sida om en mur – vare sig denna är verklig eller imaginär. Och hur brutalt det är att den som befinner sig på den privilegierade sidan ingalunda är omedveten om det som pågår på den andra.
Ofta kommer jag på mig själv med att önska att filmen ska ta slut så att jag får gå ut och andas. Men när bilderna väl slutar rulla tar det emot att stiga upp.
Istället sitter jag kvar insvept i en ljudmatta (med musik av Mica Levi) som är ännu fulare än den som prydde inledningen. Och jag vet att jag inte kommer att glömma Rudolf och Hedwig Höss.
Aldrig någonsin.
