Alla tiders Lejonlag är ämnet också i veckans NHL-podd. Mattias och Anders tar ut laget – och är inte alls överens om alla val.
Det är fastslaget: Kanada, USA, Sverige och Finland kommer att mötas i turnering arrangerad av NHL. Den spelas 12–20 februari 2025, antagligen i Boston och Montreal.
När det nu äntligen efter sjuttioelva om och men blir åka av, så kommer Finland att ha ett lag som på pappret utan minsta lilla tvivel kan kallas för det mest talangfulla Lejonlaget någonsin. Klyschornas klyscha sitter mitt i prick: alla tiders Finland.
På pappret alltså. I praktiken är det ändå en lång väg till att matcha bedrifterna som bragdgänget från mitten av 00-talet stod för. Det känns fortfarande nästan overkligt att skriva det: Finland spelade final både i World Cup 2004 och OS 2006.
Laget – 16 spelare var med i båda turneringarna – förlorade sammanlagt två matcher i två turneringar: finalerna. Båda två med resultatet 2–3. Det enda av de stora nationerna som Finland inte slog i någondera turneringen var Sverige. 4–4 i World Cup, 2–3 i OS.
Så här såg Finlands sammanlagda facit ut i de två turneringarna: 14 matcher, 11 segrar, 1 oavgjord, 2 förluster, 46–17 i målskillnad. Overkligt.
Dags att jämföra det kommande drömlaget med de fantastiska Silverlejonen – lagdel för lagdel: centrarna, yttrarna, backarna, målvakterna
Centrarna 2025
Centerpositionen ser utan vidare ut som det kommande drömlagets största styrka. Aleksander Barkov, Sebastian Aho och Roope Hintz är elitcentrar också med NHL-mått. Speciellt bra är de om man uppskattar centrar som balanserar offensiven med defensiven.
Barkov hör med i diskussionen om NHL:s mest kompletta center. Förlorar ytterst sällan matchen i matchen.
Bakom stjärntrion finns det en hel uppsättning med riktigt bra NHL-centrar: Anton Lundell, Mikael Granlund, Erik Haula, Eetu Luostarinen, Jesperi Kotkaniemi.
Speciellt Lundell kan om ett år vara ett steg ovanför de övriga i den här gruppen, Kotkaniemi är just nu ett frågetecken, men har fina egenskaper när han är på topp.
Granlund, Haula och Luostarinen fungerar lika bra som yttrar – och en generell regel är att en center spelar en komplettare hockey än yttrar. Att ”fylla” en forwardtrupp med centrar är en konkurrensfördel. Det här ser bra ut.
Centrarna 2004 och 2006
Den enda finländska NHL-centern förutom nämnda trio som har snittat över en poäng per match under en säsong är Olli Jokinen. O.J. gjorde 89 poäng säsongen då Finland spelade OS-final i Turin och bättrade till 91 poäng följande säsong.
Han var sjua i NHL-centrarnas poängliga både 05–06 och 06–07. I centrarnas skytteliga var ”Päällikkö” fyra 05–06 och tvåa 06–07 med 38 respektive 39 strutar.
Jokinen var andra center i Lejonen i både World Cup 2004 och Turin 2006 och var strålande i båda turneringarna. Han utmärkte sig med stora mål, sammanlagt åtta i fjorton matcher.
Ändå var Saku Koivu den obestridliga förstacentern, kaptenen och ledaren i silverturneringarna.
Koivu den äldre blev aldrig en poängmaskinerande storstjärna i NHL, men nio säsonger som kapten i NHL-historiens mest framgångsrika klubb, Montreal Canadiens, manifesterar honom som den största ledaren hittills bland finländska NHL-spelare.
I landslaget var nummer 11 däremot alltid offensivt ypperlig. Så också i World Cup 2004 och OS 2006: 6 mål och 15 poäng i de fjorton oförglömliga matcherna.
Niko Kapanen var en pålitlig och smart tredje center i båda turneringarna. Något av en ”fattigmans Saku Koivu”. Han skötte sin roll ypperligt – och precis som Koivu – höjde sig Kapanen poängmässigt i Lejonen. I NHL gjorde han som mest 44 poäng under en säsong.
De övriga centrarna i World Cup och Turin var en mycket ”halvfärdig” Mikko Koivu och Riku Hahl, som inte längre var med i Turin.
Centerpositionen som helhet var tunn i succéturneringarna. 2025-lagets centrar tar hem jämförelsen klart – på pappret.
Ytterforwardarna 2004 och 2006
Teemu Selänne och Jere Lehtinen bildade tillsammans med Saku Koivu den bästa förstakedjan ett Lejonlag någonsin haft. Trion var med i båda silverturneringarna.
Teemu Selänne och Jere Lehtinen får också gälla som de två bästa ytterforwardarna i den här jämförelsen – med all respekt för Mikko Rantanen.
Selänne var en superstjärna i NHL, som till och med lyfte nivån i Lejontröjan. Gäller för någon att skuffa ner honom från tronens som tidernas lyskraftigaste snajper i Lejonen – och NHL.
Jere Lehtinen kan i sin tur mycket väl vara den bästa tvåvägsyttern i NHL:s historia i konkurrens med Bob Gainey. Tre Selke-bucklor vann Lehtinen, ingen annan ytterforward har vunnit en enda under de 20 åren som gått sedan Lehtinens sista titel.
Precis som för sitt NHL-lag, Dallas Stars, var Lehtinen totalt ovärderlig i Lejonen. Den kompletta ishockeyspelaren, som såg till att Selänne och Koivu kunde fokusera på offensiven. Undrar om någon blåvit utespelare någonsin varit lika bra i sin roll?
Av de övriga ytterforwardarna var Ville Peltonen en nyckelspelare, med sina bästa matcher i landslaget. NHL-karriären var högst medioker.
Jussi Jokinen (med i Turin), Tuomo Ruutu (med i World Cup) och Niklas Hagman var under sina bästa år NHL-spelare i toppkedjorna. De övriga med långa NHL-karriärer – Jarkko Ruutu, Ville Nieminen och Antti Laaksonen – hörde till tredje och fjärde kedjans grovjobbare.
Ytterforwardarna 2025
När man lite funderar på saken, så är Mikko Rantanen och Artturi Lehkonen något av dagens version på Selänne och Lehtinen.
Rantanen är en av NHL:s giftigaste ytterforwardar och blev ifjol tredje finländare att nå 100 poäng och 50 mål under en säsong. Rantanen förlorar i skridskoåkning mot ”The Finnish Flash”, men är betydligt starkare i närheten av målet. En stor stjärna i världens bästa liga.
Artturi Lehkonen är i sin tur en defensivt stark ytterforward, som i sitt nuvarande lag, Colorado, fungerar som det pålitliga kittet i en anfallsglad toppkedja. Det närmaste man kan komma Jere Lehtinen bland dagens NHL-finländare.
Lehkonens superstyrka handlar ändå om målskytte. Hans mål har avgjort Stanley Cup, två Stanley Cup-semifinaler, SHL-guldet för Frölunda – och till allt på råga så var det Lehkonen som trots en totalt trasig vrist gjorde segermålet mot Kanada i JVM-semifinalen 2014.
Också i övrigt finns det stor talang bland yttrarna som kämpar om platserna i superlaget nästa vinter.
Teuvo Teräväinen är en ypperlig playmaker och en av Carolinas topp 6-forwardar. Samma gäller för Arizonas Mattias Maccelli, som kan ha stigit till stjärnkategorin om ett år. Eeli Tolvanen har blivit en stark tvåvägsforward, som ändå har kvar sin kapacitet att skjuta mål.
Då är varken de två högsta blåvita draftvalen under de senaste tio åren nämnda: Patrik Laine eller Kaapo Kakko. Laine är inne i den mörkaste perioden av en NHL-karriär som fick en flygande start. Kakko har ännu inte i något skede varit ens nära det han förutspåddes bli.
Till februari 2025 är det fortfarande ett år och mycket kan hända – det skulle vara långt ifrån sensationellt om till och med båda är med i turneringen i viktiga roller.
Jesse Puljujärvi, Joel Armia, Joel Kiviranta, Jesse Ylönen och Juuso Pärssinen är övriga forwardar med potential att bli aktuella
Som helhet håller dagens ytterforwardar en högre NHL-nivå än de som var med 2004 och 2006, men Selänne och Lehtinen är mycket svåra att överträffa i Lejontröjan
Backarna
Backtruppen är om ett år lagdelen där Finland förlorar mest mot konkurrenterna. För två årtionden sedan hade Finland färre NHL-backar än nu, men det var ett tufft gäng som tagit sig till världens bästa liga.
Miro Heiskanen är den första finländska NHL-backen med potential att vinna Norris Trophy – och solklart den klarast lysande stjärnan i jämförelsen.
De följande rankningsplaceringarna går sedan till dagens pensionärer: Teppo Numminen och Kimmo Timonen ledande backar i sina lag. Toni Lydman och Sami Salo var enormt bra andraparsbackar.
Esa Lindell håller jämna steg med Lydman och Salo. Juuso Välimäki är på väg mot den nivån.
Petteri Nummelin (med i OS 2006) spelade tyvärr i NHL under fel tidsperiod. Hans kvaliteter skulle smälla högt i dagens NHL. Närmaste jämförelseobjekt är Henri Jokiharju.
Sedan är det fullkomligt en smaksak hur man rangordnar Ossi Väänänen och Aki Berg i jämförelse med Niko Mikkola, Jani Hakanpää, Olli Määttä och Rasmus Ristolainen.
Ville Heinola, Urho Vaakanainen, Santeri Hatakka och Robin Salo är backar som eventuellt kan vara aktuella om ett år. En sådan NHL-talangbank fanns inte under 00-talet.
Känns ändå som att silverlejonens toppfyra: Numminen–Timonen, Lydman–Salo var närmare konkurrenternas bästa par än nuvarande generations motsvarande
Målvakterna
Miikka Kiprusoff – första finländska målvakt att vinna Vezina Trophy – spelade alla Finlands matcher i World Cup 2004. Och skulle ha gjort det i OS, ifall inte Calgary Flames GM Darryl Sutter hade förbjudit ”Kipper” från att delta. Det hade inte hänt en kanadensisk väktare.
Kiprusoff vann Vezina just 2005–06 efter att ha noterat räddningsprocenten 92,3 under säsongen då han spelade otroliga 74 grundseriematcher.
Antero Niittymäki gjorde en fantastisk turnering, bakom ett starkt lagförsvar, men Miikka Kiprusoff var han inte. Fredrik Norrena spelade två matcher. Niklas Bäckström var tredje målvakt.
I ”4 Nations Face Off” kommer Juuse Saros med stor sannolikhet att spela samtliga matcher. Saros har varit en av NHL:s bästa målvakter redan i några år, och borde kunna vara det i fyra–fem år till.
Om Saros inte kan spela eller tappar formen, så finns det en större grupp etablerade finländska NHL-målvakter bakom honom än det fanns 2004 eller 2006: Ukko-Pekka Luukkonen ser just nu ut som det starkaste andravalet.
I jämförelsen mellan Kiprusoff och Saros väger Vezina och Stanley Cup-final tyngre. I praktiken skulle Saros vara ett lika starkt ryggstöd för laget framför honom. Jämnt skägg.
Laget som inte kan undvika att i förväg få bära titeln ”alla tiders bästa Lejonlag”, kommer att ha mycket stora skridskor att fylla när pappren åker i skräpkorgen och pucken faller till isen.
Tack för att du läste.
Källor: quanthockey.com, nhl.com, hockeydb.com