Men för att få en bonusfamilj att fungera krävs tre saker: lyhördhet, tålamod och tid.
Den slutsatsen drar vi efter att ha läst igenom veckans brevskörd med berättelser om just bonus- och styvfamiljer.
I många av berättelserna verkar det främsta problemet ha varit att föräldrarna haft så bråttom. Bara något år efter skilsmässan vill pappa flytta ihop med sin nya flickvän och antar att barnen också ska tycka att det här är en toppenidé.
Men det är det sällan. Även om barnen tycker flickvännen är helt okej kanske de inte vill bo ihop med henne och hennes barn. Speciellt inte ifall de känns som främlingar. När alla väl hunnit bekanta sig med varandra och blivit bekväma kan det gå bättre att flytta in under samma tak.
I värsta fall kan det bli som i ett av breven du kan läsa längre ner i artikeln, ett vuxet styvbarn som for så illa i pappans nya familj att hon i dag har brutit kontakten med honom helt.
I podden blir det denna gång en hel rad med avskräckande exempel från lyssnare som upplevt bonusfamiljer från olika synvinklar. ”Inget för det lättskrämda” konstaterar en lyssnare. Några av veckans brev publicerar vi nedan.
Vi for ordentligt illa i styvfamiljen
Jag växte delvis upp med pappa, pappas nya fru och hennes barn - definitivt inte en bonusfamilj, utan en styvfamilj.
Det var hennes regler och hennes barn som gällde. Till exempel ordnades det födelsedagskalas för dem, men inget för oss.
När jag och min bror satt i vårt rum och lekte brukade pappas nya fru komma och stänga dörren. Det var hemskt.
Men det värsta var att omvärlden så gärna ville att det skulle vara bra. Vi skulle vara en stor, glad bonusfamilj, så ingen såg/ville se hur illa jag och min bror for. Det var bara vår mamma som var beredd att se oss och lyssna på oss - och då anklagade pappa henne för att vända oss mot honom och hans nya fru.
Idag, efter många år, har jag och min pappa ingen kontakt, jag har valt att inte ha det.
Styvbarn, 40
Mitt ex favoriserar den nya flickvännens barn
Min f.d. tar hela tiden sin nya flickväns och hennes barns parti, framför sitt eget barn.
Den nya och hennes barn får allt, får göra vad som helst, han skämmer bort dem med resor och shopping medan han låter sitt eget barn jobba för att få veckopeng, kläder osv.
Det gör ont i mig att se den nyas barn bli behandlad som en prinsessa, medan hans eget barn får kämpa för uppmärksamheten.
Då dottern kommer till mig vill hon tala ut om sitt hat mot pappan, hans nya och hennes barn. Hon vill inte åka till pappan för att de är där och hon vill helst vara hos mig. Samtidigt vill hon inte göra sin pappa ledsen genom att flytta helt till mig.
Han lyssnar inte när jag försöker prata med honom och vår relation som förut var bra har nu blivit helt infekterad.
Jag förväntade mig inte att vi ska ha en rosenröd relation för evigt, vi har båda gått vidare. Men jag skulle önska mig en vettig relation för vår dotters skull.
Hur ska man ta upp detta med sin före detta, utan att trampa på tår? Hur ska man ta upp att han favoriserar den nyas barn framför sitt eget?
Ledsen mamma, 39.
Jag säger bara: don't do it!
Jag har levt i en bonusfamilj där min partner hade ett barn sedan tidigare och vi fick sedan några gemensamma barn också.
Hos oss har det nog gått bra och utan större sammandrabbningar, men om du inte vill pussla och rätta dig efter ex-partners och deras nya partner i all oändlighet så skulle jag inte rekommendera bonusfamilj.
Lägg till några barn som har helt andra värderingar än du själv och som du kanske aldrig riktigt connectar med, så har du receptet för att vantrivas i ditt eget hem.
Jag lever nu ensam med mina barn och vill inte ha det på något annat sätt. Jag skulle aldrig bilda en ny bonusfamilj där alla bor under samma tak!
Nevö evö