Hon minns tydligt ett reportage hon en gång gjorde om en diakonissa i Grankulla och hur hon följde hennes arbete under flera dagar. En nästan hundraårig dam de var på besök hos berättade att hon tycker synd om människor som inte har en tro för de lever ett så mycket fattigare liv.
Den meningen fastnar i Susannas minne.
– Tanken kändes både främmande och spännande.
Och någonstans i hjärnan blir tanken att skava och pockar på uppmärksamhet.
– Inom journalistkåren är det kanske vanligare än inom andra yrkesgrupper att man är lite skeptisk mot kyrkan och troende, säger Susanna.
Hon säger att det är så lätt att sparka på kyrkan och hon kände att hon vill stå på kyrkans sida. Redan som ung bestämde sig Susanna för att hon aldrig tänker skriva ut sig ur kyrkan, för hon vill stödja diakonin.
Att stå på de förtrycktas sida
Tanken att själv jobba inom diakonin mognar småningom inom Susanna.
– Journalistiken är ju också ett världsförbättraryrke. Säkert har det funnits undermedvetet något i det yrkesvalet också för mig, att på något sätt uppmärksamma missförhållanden eller peka på något som är skevt i samhället.
Och samtidigt hade Susanna en längtan att mera handfast och konkret hjälpa och stödja människor.
Susanna talar om att det finns något som heter profetisk och politisk diakoni, vilket innebär att stå på de förtrycktas sida.
– Kanske det är mitt öde och min gåva, säger hon med ett leende.
Flyttade bort från en älskad syster
Idag jobbar Susanna som diakoniarbetare i Väståbolands svenska församling. Diakoniarbetet har inneburit en flytt till Nagu, vilket var ett känslomässigt svårt beslut för Susanna. Det betyder att hon inte längre bor på samma ort som sin syster Lena, som har Downs syndrom.
Lena är fem år äldre och Susanna har alltid vetat att Lena blir på hennes ansvar då föräldrarna går bort, vilket nu har skett. Men Lena har också alltid varit Susannas trygghet och fasta punkt. Lena är idag på ett boende där hon trivs väldigt bra, och trots att det är 250 kilometer mellan systrarna reser Susanna ofta och hälsar på Lena.
– Jag resonerar med mig själv att jag har rätt att fatta beslut som känns bra för mig, men det är tufft. Min syster är mig väldigt kär och det är en sorg att följa en process där åldrandet sker så snabbt.
Susanna säger att hon ser på ett samhälle idag som strävar efter effektivitet och en viss strömlinjeformad mall för vem som är lyckad.
– Och så ser jag på min syster. I vår relation spelar det ingen roll hur du ser ut, vem du umgås med eller hur mycket pengar du har. När du skalar av allt det yttre så finns det bara kärlek kvar.