Nashville Predators får ordentligt med uppmärksamhet även i veckans avsnitt av NHL-podden. Dessutom diskuterar Mattias och Anders Colorado & Mikko Rantanen och svarar på lyssnarfrågor.
Torsdagen 15 februari skämde Nashville ut sig riktigt ordentligt. Dessutom inför en hemmapublik som hör till ligans trognaste. Gästande Dallas körde över ”predatorerna” med förkrossande 9–2. Sådana siffror brukar inte NHL-lag tillåta på hemmais.
Det var femte förlusten på de sex senaste matcherna och andra strykbastun i Predators egen rink inom tre dagar.
Då fick Nashvilles GM Barry Trotz och coach Andrew Brunette nog och avbokade lagets länge emotsedda rekreationsutfärd till U2:s konsert i Las Vegas tre dagar senare, på söndagen.
Coachen Brunette kommenterade beslutet i offentligheten utan omsvep: ”laget tycks vara mer fokuserat på semestrande än på att vinna matcher”.
Därmed blev Predators kvar i St. Louis med träning på programmet efter lördagsmatchen mot Blues och åkte till tisdagens Golden Knights-drabbning först när den nya veckan börjat.
Simsalabim
Till Vegas kom Predators med en bortaseger från St. Louis i resebagaget. Även matchen mot Vegas slutade i Nashville-seger. Precis som de tre följande matcherna mot Los Angeles, San José och Anaheim. Alla de här fem raka vinsterna alltså på bortais.
I skrivande stund – torsdag 28 mars – är förlusten mot Dallas fortfarande den senaste matchen i vilken Nashville blivit utan poäng. Predators har radat upp en svit på 16 segrar och två förluster i förlängningen. För tillfället är segersviten sex matcher lång.
Under perioden som startade efter förnedringen mot divisionsrivalerna från Texas är Nashville ligans bästa lag: sexton segrar, två ”sudden death”-förluster, 34 poäng, +41 i målskillnad och poängprocenten 94,4. Nästbästa procenten har Colorado: 79,4.
Den viktigaste statistiken är ändå NHL-tabellen. Nashville var totalt ute ur alla playoffscenarier i mitten av februari – en och en halv månad senare har Predators i praktiken säkrat sin medverkan i slutspelet.
Om det sker via en wild card-plats eller som trea i Central får de sista 10 matcherna utvisa, men slutspel blir det för Predators. Ner till närmaste utmanare skiljer 10 poäng och enligt sajten Hockey Reference simuleringsmodell ger det en playoffsannolikhet på 98,8 procent.
Något som är 100 procent säkert är att inget av Predators potentiella motståndare i första omgången är entusiastiska över att få laget från Tennessee emot sig.
Då är frågan: vilka är orsakerna bakom att Nashville från och med mitten av februari har blivit laget som tillåter minst skott från det så kallade inre slottet, har lägsta förväntningsvärdet på insläppta mål – och även i praktiken tillåtit minsta mängd mål?
Barry Trotz
Predators genom tiderna första coach Barry Trotz blev förra våren organisationens genom tiderna andra General Manager. Klubbens första GM, David Poile anställde alltså lagets första tränare till sin efterföljare. Snyggt, ovanligt – och potentiellt mycket riskabelt.
Beslut inom idrottsvärlden som kan tolkas vara sentimentala slår bevisligen väldigt ofta fel. Inte i fallet Barry Trotz.
Kanadensaren som coachade Predators i otroliga 16 säsonger (1998–2014) är förutom ett proffs som bevisligen gör resultat vart han än kommer, även mannen som – med all heder till Poile och Pekka Rinne – kan kallas Nashville Predators själ.
Under sina 1196 matcher bakom Predators-bänken var Trotz alltid obevekligt noga med att laget ska spela ansvarsfullt och uppoffrande i alla zoner.
Backen Kimmo Timonen, som spelade åtta säsonger för Trotz i Nashville, har upprepade gånger berättat att tränaren på ett vänligt men ytterst tydligt sätt kommunicerade hur det gällde att följa hans principer till punkt och pricka om man vill spela i Nashville.
Predators var i början av sin NHL-tid ett rakt ut sagt svagt lag och truppen blev aldrig under Trotz år som coach mer än mediokert på pappret. Spelsättet, kollektivet – det defensiva ansvaret – ledde ändå till att Trotz segerprocent i Predators steg till 53,3.
Efter 16 säsonger åkte han vidare till Washington, vann titeln som NHL:s bästa coach och lotsade det stjärnspäckade men notoriskt underpresterande Capitals till organisationens första och enda Stanley Cup.
Följande hållplats blev New York Islanders – ett lag som inte tagit sig förbi första omgången i slutspelet sedan 1993. Där vann Trotz sin andra Jack Adams-titel (endast sju coacher har vunnit fler än en Jack Adams) och lotsade laget till två konferensfinaler på fyra säsonger.
Sista säsongen på Long Island gick dåligt och efter den ville Barry Trotz inte längre fortsätta jobba som tränare. Att det 1962-födda ishockeygeniet fortfarande hade enormt mycket kvar att ge stod ändå klart. Som tur var brann han för organisationen som lyfte honom till NHL-coach.
Det går nämligen inte att förbise kopplingen mellan GM Trotz och hur Predators under sitt första år av ombygge plötsligt hittat den röda tråden på nytt.
Dels har Trotz gjort sig av med spelare som han inte ansåg bidra till Nashvilles framtid och spelstil, dels tog han in en av ligans bästa tvåvägscentrar i Ryan O’Reilly och dels har han hållit fast vid guldklimpen mellan stolparna, Juuse Saros, trots stort intresse på marknaden.
Och så anställde han den forne Nashville-spelaren Andrew Brunette som coach. Brunette spelade en säsong i Trotz första Predators-lag 1998–99.
Andrew Brunette
Många minns säkert den nu 50 år gamla Brunette från säsongen 2021–2022. Då fick han som Florida Panthers assisterande coach ta över huvudtränaransvaret när Joel Quenneville fick sparken (Chicago Blackhawks-härvan) direkt då säsongen körde igång.
Brunette hade i det skedet varit assisterande Florida-coach sedan 2019 och kände truppen utan och innan. Under hans ledning blev Panthers NHL:s offensiva tsunami med 58 segrar, 340 gjorda mål och första platsen i ligans grundserie.
Tyvärr gick det sedan snett i slutspelet. Stenhårda lokalkonkurrenten Tampa Bay Lightning totalneutraliserade Floridas styrkor och svepte grundserievinnaren med 4–0 i andra omgången. Brunette, som bara ett par veckor tidigare var hjälte, fick sparken.
Coachen hittade en ny arbetsplats som assisterande tränare i New Jersey bakom Lindy Ruff inför säsongen 2022–23. Säsongen blev en succé för Devils som trampat i gyttjan länge. Unga New Jersey var trea i NHL:s grundserie och slog ut ärkerivalen Rangers i slutspelet.
I och med att laget igen floppat när Brunette inte längre funnits kvar i New Jersey den här säsongen, är det svårt att dra någon annan slutsats än att assisterande coachen fick huvudtränaren Ruff att se bra ut. I år fick Lindy sparken mitt under säsongen.
Brunette finns däremot i Nashville och är igen på väg att göra succé. Faktum är att han blir svår att förbise i valet av ligans bästa coach efter Nashvilles otroliga vårvinterform. Precis som Barry Trotz har Brunette visat att han kan nå resultat med helt olika typer av trupper.
Superbacken Josi – och några andra
När allt kommer till kritan är det spelarna i rinken som får systemet, principerna och planerna att leva eller dö. Nashville Predators har en ytterst stark grupp spelmässiga ledare som under säsongen svetsats samman och gör nu resultat.
Symbolen, ryggraden och dynamon i Predators otippade totalomvändning är såklart lagkaptenen Roman Josi. Den schweiziska backgiganten har stått för 8+16 i de 18 matcherna sedan förlusten mot Dallas. Tre av målen är matchvinnare – senast mot Vegas på tisdagen.
Josi som en gång vunnit priset som ligans bästa back har igen stigit in i Norris-snacket och fortsätter han på samma sätt, kan det väl hända att Quinn Hughes går miste om karamellen som sett ut att vara hans sedan hösten.
Tidigare nämnda Ryan O’Reilly är den andra verkliga klippan bland utespelarna. Förstacentern har själv gjort 61 poäng i 73 matcher och 16 under Predators poängsvit. Allra viktigast är han ändå som det starka kittet i första kedjan och som ledare.
Med O’Reilly som center gör Filip Forsberg äntligen den där verkliga kanonsäsongen som alla väntat på: 40 mål och 81 poäng på 73 matcher lämnar inget att önska.
Dessutom har kedjans tredje länk, veteranyttern Gustav Nyqvist, hittat en ny vår: 24 poäng i de 18 senaste matcherna och 20+45 i de 72 matcherna han spelat. Tidigare poängrekordet för 34-åringen härstammar från 2014–15 och var 54 poäng.
I övrigt är Nashvilles styrkor det kompakta, defensivt ansvarsfulla spelsystemet och en trupp där spelarna bakom paradkedjan fogar sig i olika roller och varierande ansvar. Klyschan om laget före jaget stämmer sällan så bra som när Predators jagar byte i rinken.
Vill man lyfta ett par utespelare till ovanför de övriga, är det veteranbackarna Ryan MacDonagh och Luke Schenn som bidrar med rätta val på isen och kyla i alla lägen.
Slutligen är det omöjligt att överskatta Juuse Saros betydelse. Ligans fysiskt minsta förstakeeper växer till en jätte när det gäller att stoppa de viktiga puckarna och förse laget framför honom med självförtroende i tuffa stunder.
Kanske inte en Vezina-kandidat den här gången, men sedan 16 februari har han stoppat 93,2 procent av puckarna.
Att Kevin Lankinen visat sig vara den perfekta backupkeepern gör inte målvaktsläget sämre.
”The Joshua Tree”
Så var det då det här med U2-bandets roll i Nashvilles fantastiska resa från att ha varit uträknat till NHL:s hetaste gäng. Det var alltså efter att laget snuvades på Bono & Co-konserten i Las Vegas som allt vände. Chockeffekten ska väl då vara den logiska förklaringen.
Den som ändå inte nöjer sig med vardagliga tråkförklaringar, kan istället gräva fram U2:s signaturalbum från 1987: ”The Joshua Tree”.
Pärmen på detta inte så värst gladlynta album pryds av ett Joshua-träd, en ovanligt seglivad växt som lyckas överleva i extremt utmanande förhållanden – sådana som är typiska för den stekheta och kruttorra Mojaveöknen. Där Las Vegas ligger och Joshua-trädet trivs.
Och själva namnet på trädet syftar till den handlingskraftiga Gamla Testamentet-karaktären Josua. Ökenvandring, motgångar, vägvisande symboler och sådant. Da Vinci-koden grejer.
Tack för att du läste – trevlig påsk!
Källor: nashvillehockeynow.com, NHL on the fly, nhl.com, naturalstattrick.com