Även denna vår försöker biograferna locka till sig en bred publik med hjälp av gamla recept i ny förpackning.
Först ut var Kung Fu Panda 4, därefter drabbades vi av Godzilla x Kong: The New Empire och nu förväntas vi slå numret till spökjägarna i Ghostbusters: Frozen Empire.
Tre helt olika koncept som på äldre dagar uppvisar tydliga likheter. Monstren i respektive film har nämligen blivit större – och värre – än förr.
Flera av de nya monstren bygger dessutom sin kraft på att suga kraft ur tidigare källor till skräck – vilket gör att den som vågar utmana ondskan måste ingå oväntade allianser för att ha en chans.
Frågan är om publiken hinner tänka på vad allt det här kan tänkas betyda.
Godzilla och Kong
Berättelsen om Godzilla föddes 1954 i ett Japan som hade bombningarna av Hiroshima och Nagasaki i färskt minne.
I korta drag väcks ett förhistoriskt monster till liv av en provsprängning, muterar och blir själv radioaktivt. Är ömsom ett hot mot mänskligheten, ömsom dess enda hopp inför hot utifrån.
I analysväg har Godzilla setts som en metafor för såväl Japans utsatthet som USA:s hotfullhet. Och genom åren har Godzilla vid flera tillfällen drabbat samman med jättegorillan Kong – en annan laddad gestalt.
Det nya i den nya filmen är att de svurna fienderna tvingas samarbeta för att mota ett ännu större monster i grind. Ett monster styrt av Skar King – apvärldens sadistiska diktator – som har en förkärlek för slavarbete och unisona hyllningskörer.
Allt han – jo, ledaren är uppenbart manligt kodad – behöver göra för att förgöra världen är att bussa sitt dreglande monster på den.
Och vårt enda hopp utgörs därmed av försvarsalliansen Godzilla & Kong.
Ghostbusters möter mörkret
När den första Ghostbusters-filmen gick upp på bio 1984 var det ingen tvekan om att det handlade om en gladlynt komedi.
Monstren spottade grönt slem omkring sig och gick upp i rök medan jägarna utväxlade roliga repliker – innan de räddade världen.
På ett analysplan sågs filmen som en hyllning till fri företagsamhet i en tid av ekonomiskt uppsving.
Fyrtio år senare är tonfallet fortfarande glättigt, men hotbilden har mörknat. Värst denna gång är en varelse som mycket väl kunde vara släkt med Voldemort och hans dödsätare.
I tusentals år har denna ondskefulla kraft väntat på chansen att frysa ner världen, drömt om att sätta sina långa klor och vassa tänder i potentiella motståndare.
Nu räcker det inte att äldre och yngre spökjägare samarbetar, här krävs det en bro mellan levande och döda för att ondskan ska kunna elimineras.
Pandan och frihetens pris
När pandan Po gör comeback som drakkrigare börjar det vara dags för honom att varva ner. Nu ska han utse en efterträdare och själv satsa på att sprida fred och frid omkring sig.
Men säg den hjälte som är beredd att ge upp karatesparkarna när det dyker upp en hotbild i form av en kameleont som matar den egna kraftkällan genom att suga musten ur andra monster.
Nu måste Po hitta nya samarbetspartners för att kunna utmana den växande ondskan.
Freden och friden får vänta.
Vad betyder det – egentligen?
Det är lätt att känna sig tudelad inför dessa tre filmer. Å ena sidan är symboliken tydlig: världen är komplex och hotbilden ett sammelsurium av krig, kamp och klimatkris.
Å andra sidan grumlas bilden av en tjock smet bestående av specialeffekter och allmän skränighet. Vad är det som driver monstren – girighet, maktlystnad, hat?
Och hur ska man tolka det när gamla monster visar sig ha hyggliga sidor, medan de nya verkar vara ohyggligt mycket värre än sina föregångare?
Är budskapet att problem kan lösas med konstruktiva samarbeten som inte ser till kön, etnicitet, ålder – eller tidigare fiendskap?
Eller att det krävs större arméer och starkare vapen för att lösa konflikter? Att ondska bara kan bekämpas med våld?
Hur som helst hoppas jag att filmskaparna nästa gång slår ner på takten så att man hinner fånga in det som möjligen döljer sig bakom specialeffekterna.
För mer skrämmande än taggiga monster med bristande munhygien är tanken på att vi kan tänkas behöva dem som katalysatorer för vår samtidsoro.
Och tänk om den oron vuxit i samma takt som monstren.
