På omslaget till Catariina Salos debutroman Parasit ser vi en flicka visa långfingret mot kameran.
När man visar långfingret brukar det vara av ilska, uppror och revolt. Men i Parasit möter vi en kvinna som är mer nedbruten än arg, mer desperat än upprorisk.
Hon har precis blivit lämnad av sin kärlek och går runt i Helsingfors med bultande svartsjuka och gör allt för att inte känna, samtidigt som minnena av relationen är överallt; i varje gathörn, i varje klippa, i varje nudelsallad.
Hon dämpar sorgen med alkohol, rakhyvlar och sex. I flykten återvänder hon till minnen från sin barndom; till mamman, till religionen, till roten till allt som gör ont.
För den som lyssnat på journalisten och hbtq-aktivisten Catariina Salos sommarprat låter det här kanske bekant; i sommarpratet berättar Salo om den religiösa uppväxten inom pingströrelsen och den icke-befintliga relationen till mamman, som aldrig accepterade Salos sexuella identitet.
Det är omöjligt att inte läsa in det självbiografiska i Parasit, då direkta citat från verkligheten återfinns i romanen och författarens tack i slutet av romanen hänvisar till den långa och tunga process det var att skriva boken.
Jag försöker ändå lägga de självbiografiska aspekterna åt sidan under läsningen, trots att det känns i texten att den är starkt baserad på Salos egna upplevelser.
Texten känns som nedskriven i en hård utandning, på språng, mitt i en känsla. Det gör texten levande, samtidigt som det också finns en svaghet med litteratur skriven i affekt; detaljer som för författaren är viktiga och laddade kan för läsaren vara helt intetsägande.
Som internskämt och referenser som är logiska bara för dem inom en relation – uttalade låter de oftast banala. För mig är en skaldjursplatå bara en skaldjursplatå.
Frosseri i psykisk ohälsa eller rå ärlighet?
Salo har sprängt in mycket i sin debutroman. Här finns teman som sexuell identitet, moderskap, hjärtesorg, svartsjuka och religion.
Samtidigt som Salo beskriver en ytterst personlig upplevelse finns det också en allmängiltighet i texten; känslan av att inte bli vald, älskad och accepterad för den man är.
Huvudpersonen går genom livet i jakt på villkorslös kärlek som hon aldrig fick av sin mor, och Salo skildrar på ett imponerande mångbottnat sätt hur avsaknaden av acceptans kastar långa skuggor över hela tillvaron.
Det blir en parasit som gräver sig ner under huden och långsamt äter upp huvudpersonen och hennes relationer.
Baksidestexten utlovar en roman om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen. Starkast framträdande är utan tvekan ropet på hjälp.
I vissa delar av romanen upptar självskadebeteendet hos huvudpersonen största delen av sidorna. Hon skär sig i armarna, äter inte, ligger med unga tjejer för att bedöva smärtan efter uppbrottet.
Det är utlämnande och ärligt om hur psykisk ohälsa kan se ut, men också uttröttande att läsa, på gränsen till frustrerande, och jag undrar varför jag inte känner mer.
Kanske för att det blir överdådigt och nästan groteskt att läsa om allt blod, sönderbitna nagelband, alkohol och cigaretter – som ett frosseri i psykisk ohälsa.
Rent litterärt upplever jag Salo som starkast i de mer återhållsamma delarna där språket är skörare. Behöver ursinne vara synonymt med groteskt, kladdigt, hårt?
När Salo kontrasterar det råa och fula med barnets skörhet och föräldraskapets vardaglighet känns allt betydligt mer.
Salo fångar det tvetydiga i moderskapets natur; Tomheten när barnet hakar fast i bröstet och suger åt sig allt, likt en parasit, men också, äran att vara värddjur. Mot ett Helsingfors i solnedgång går Salos huvudperson runt och funderar på moderskap och vad man ger vidare till sina barn.
Hon minns barndomen och hur mammans klämmande på magfettet och stränga blick i spegeln nu resulterar i att hon kräks upp hamburgare för att uppnå en känsla av kontroll.
Modern är konstant närvarande som en figur i bakgrunden. Hennes sårande ord färgade av konservativ religiositet radas upp över sidorna, som en förklaring till huvudpersonens dåliga självkänsla och vacklande identitet.
Mammans tröstande armar finns i periferin, något som funnits en gång och fortfarande fattas huvudpersonen. Och också, morfadern som slog av kärlek.
Jag hade gärna sett Salo dyka ännu djupare ner i tematiken kring arv och intergenerationellt trauma.
Uppgörelse och samhällskritik
Om skildringen av psykisk ohälsa är tung läsning är sexskildringarna mer uppiggande.
Det sexuellt explicita är inte något vi har överflöd av i den ganska tillknäppta finlandssvenska litteraturen. Men är det inte typiskt att det är just i queera sammanhang det förekommer mer explicita sexskildringar?
I alla fall, det brukar kännas tafatt att läsa finlandssvenska sexskildringar, med undantag för Hannele Mikaela Taivassalos obesvärade grepp, men i Salos fall är sexet långt ifrån tafatt.
Här kommer Salos råa stil verkligen till sin rätt, i den totalt ogenerade rakheten.
Det är ändå prologen som är starkast, både hantverksmässigt och språkligt.
Här använder Salo ett mer suggestivt grepp där hon ger mig frihet som läsare och undviker att skriva förklarande. Salo fortsätter förvisso att använda suggestivitet som grepp i resten av boken, men språket blir mer direkt och konkret, stundvis övertydligt.
Salos debut dryper av känslor och ställer sig i ett led av bekännelselitteratur som omfamnar smärta och vägrar se åt andra hållet – en typ av litteratur som snarare än språklig och litterär ambition strävar efter att göra upp, bearbeta och kommentera samhället.
Resultatet blir en ärlig och rak roman, sprängfylld av känslor.
Men jag önskar att Salos dagbokslika texter redigerats hårdare, för att ge plats för de starka litterära kvaliteterna att blomma ut, som det finns gott om provsmak på i Parasit.