Regeringens omstridda undantagslag, den så kallade pushback-lagen som ska kunna avvisa asylsökande direkt vid gränsen, ska i dag överlämnas till riksdagen.
Lagen har påskyndats med hänvisning till situationen vid östgränsen och den nationella säkerheten. Samtidigt har förslaget mött hård kritik av rättslärda och myndigheter.
Ännu förra veckan bedömde Justitiekanslern att lagförslaget strider mot internationell rätt.
Regeringen har gjort flera justeringar, men frågan är om riksdagen kan godkänna en lag som bedöms kränka mänskliga rättigheter.
”Jämförbart med Storbritanniens Rwanda-modell”
Annika Sandlund, som är nordisk och baltisk chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, är tydlig med att så kallad pushback inte är förenligt med internationell rätt.
– Det går helt enkelt inte att legalisera ett pushback-förfarande. Det är inte tillåtet under internationell lag, säger Sandlund.
Sandlund hänvisar till situationer i Polen, Lettland och Litauen där liknande förfarande tagits i bruk. Risken är att människor blir i kläm mellan Finland och Ryssland om gränsövervakare från båda sidor stöter ifrån sig människor.
– Då finns det en stor risk att människor blir fast i ett ingenmansland utan tillgång till mat eller vatten vid den finska gränsen i klimatförhållanden som kan vara väldigt svåra.
Enligt Sandlund är lagförslaget mycket exceptionellt. Ett lagförslag som helt förnekar asylsökandes rätt att komma till Finland för att söka asyl skulle vara jämförbart med Rwanda-modellen som godkändes i Storbritannien, som går ut på att man utlokaliserar behandlingen av asylansökningar utanför landets gränser.
– Finland går på sätt och vis ett steg längre. För den här push back-lagen som sändes på remiss tillät inte ens folk att komma in i landet.
Finns redan en lösning på EU-nivå
Redan i nuläget håller regeringen på att stifta en lag om gränsförfarande. Den baserar sig på ett EU-direktiv och som ska effektivera behandlingen av asylansökningar.
Enligt Annika Sandlund är det påskyndade gränsförfarandet ett bättre sätt att hantera gränssituationen eftersom den garanterar asylrätten.
Lagen gör det möjligt att snabbt behandla asylsansökningar och sedan skicka tillbaka dem som inte är i behov av asyl.
Därtill kan Finland försöka förhandla med de ursprungsländer som flyktingarna kommer ifrån.
Sandlund drar paralleller till hur man löste situationen mellan Polen och Belarus 2021. Då var det främst irakier som fastnade mellan länderna.
– Det som löste konflikten var att både EU och UNHCR förhandlade med ursprungslandet Irak.
Av de cirka 1 300 personer som korsade östgränsen mellan augusti och december i fjol var endast 40-80 personer sådana som inte bedömdes ha skäl för asyl, enligt Inrikesministeriet.
När FN:s flyktinglagstiftning stiftades 1951 var det ett Europa i kaos. Mänskliga rättigheter behövs just när det blir svårt och krångligt
Annika Sandlund, UNHCR
De flesta var alltså inte från Ryssland, utan från länder som Syrien, Jemen och Somalia – länder som Finland har diplomatiska kontakter med.
– Man kan sluta avtal, man kan ge humanitär hjälp. Om människorna reser genom länder där de kan söka skydd och asyl så kanske de inte behöver komma hela vägen till Finland.
Förståelse för Finland i världen
Trots att man skärper asylprocessen vid gränsen, vill regeringen alltså gå ett steg längre och vid behov helt och hållet sluta ta emot asylansökningar.
I riksdagen kommer grundlagsutskottet att ta ställning till förslaget. Och om utskottet ger grönt ljus kommer lagen ännu att kräva fem sjättedelars majoritet i plenum för att godkännas.
Enligt Annika Sandlund finns det en stor förståelse för den finländska situationen i världen, det vill säga att viljan att skydda sig från hybridpåverkan från Ryssland.
Debatten om instrumentalisering av migranter är ändå inte ny.
– Pressen på EU:s yttre gräns vid Medelhavet och vid östgränsen har funnits där i väldigt många år. Ur den synpunkten är det kanske inte riktigt så unikt som vi vill tro.
Ett argument som ofta hörs är att flyktingkonventionen inte kunnat förutse den situation vi befinner oss i idag, med hybridpåverkan och instrumentalisering. Man säger därför att tolkningen av avtalen behöver uppdateras.
Risken är att Finland själv börjar instrumentalisera flyktingar
Annika Sandlund, UNHCR
Det håller Sandlund inte med om.
– När FN:s flyktinglagstiftning stiftades 1951 var det ett Europa i kaos. Mänskliga rättigheter behövs just när det blir svårt och krångligt. De finns inte till för de dagar när allting är frid och fröjd och alla är vänner med varandra.
Sandlund menar att det alltid finns ett sätt att balansera gränssäkerheten med människorättsavtal.
– Det är väldigt svårt för ett litet land att börja bryta mot konventioner och sedan säga att vi kan bryta mot det men inte andra länder. Jag tror att det faktiskt undergräver den globala säkerheten.
Finland behöver se saken ur ett helhetsperspektiv och inte bara agera av rädsla, säger Sandlund.
– Risken är att Finland själv börjar instrumentalisera flyktingar och ser dem bara som ett verktyg eller som ett hot.