Jonas Welander och Tom Rejström gör i år sin sista Hangö Teaterträff som konstnärliga ledare, och efterträds på posten av scenkonstnärerna Emelie Zilliacus och Martin Paul. Under åtta år i festivalens ledning har de lagt en stark egen prägel på festivalen.
– Vi gick in med en stor förändringsvilja under de första åren. Vi gjorde en skarp vändning med festivalen och tog den i en ny riktning, men nästan som en baksmälla kom också insikten att, herregud, det tar ju tid med förändring, berättar Tom Rejström.
Efterträdarna får ta över en festival som mår rätt bra.
– Även om verksamheten inte är ekonomiskt hållbar och fortfarande behöver mer resurser, så är den inte lika skakig som den var i början, säger han.
Skiftet kom rätt plötsligt.
På lördagens stora kvällsfest under teaterträffen år 2016 meddelade festivalens tidigare förgrundsgestalter Antonia Ringbom och Erik Pöysti att de skulle sluta. De hade lett festivalen sedan den grundades 1992 och nu uppmanade de nya krafter att ta över.
Det var bara ett år innan följande festival så i snabb ordning kontaktade Welander några producenter och scenkonstnärer för att sondera deras intresse att vara med om att ta över ledningen. De föreslog i sin tur andra, och snart hade den grupp samlats som kom att utgöra festivalens nästa styrelse.
– Den gamla festivalen, om man förenklar det, fungerade som spelårets slut. Föreställningar som spelats i Svenskfinland kom till Hangö och scenkonstskaparna fick träffa varandra, se varandras verk, det firades och festades, säger Rejström.
Med tiden bara växte teaterträffen tills det under 2010-talet inte var ovanligt att fyrtio produktioner spelade under festivalveckoslutet. Det krävde en enorm logistisk insats som osannolikt nog drevs i talkoanda. Paket- och lastbilar körde i skytteltrafik till Hangö med teknik och personal från teaterhus runt om i landet.
”Konstnärer ska ha betalt för sitt arbete”
Men från och med 2017 tog den nya styrelsen festivalen i en annorlunda riktning. Det vildvuxna föreställningsutbudet skalades ner till ett drygt dussin konstnärligt sökande produktioner som inkluderade det finskspråkiga fältet och det övriga Norden. Programmets fokus flyttade mot konstnärer och teatergrupper utan egna scener och som därför saknade sammanhang att visa sin konst.
– Vi ändrade linjen radikalt. En viktig orsak var att vi tyckte att konstnärerna skulle ha betalt för sitt arbete. Då krävde festivalens ekonomi att vi drog ner på antalet föreställningar, och samtidigt utvecklade vi en konstnärlig linje. Ganska snabbt identifierade vi att vi ville fokusera på det fria teaterfältet och ge plats för scenkonst som inte hade en självklar plats inom teaterinstitutionerna, berättar Jonas Welander.
Numera arrangeras gästspelsverksamhet som exempelvis Viirus Guest där fria scenkonstnärer och grupper får spela på teater Viirus. Men för åtta år sedan fanns inte den verksamheten.
Under årens lopp har somliga uttryckt att de saknar den gamla festivalen. Men enligt Rejström och Welander var det aldrig ett reellt alternativ att fortsätta som förr.
– Jag saknar ju också den gamla festivalen. Men en stark orsak till att vi gjorde förändringarna var att fastän många uttryckt att de har saknat den gamla festivalen så har det inte funnits ett starkt intresse för att utföra det arbete som den gamla festivalen krävde. Idag hittar vi inte trettio verk som går med på att komma gratis till festivalen.
– Det fanns också en enorm ojämlikhet där. Vid institutionsteatrar får anställda månadslön och de kanske kan spela gratis på festivalen, men en fri grupp får helt enkelt inte betalt, säger Rejström.
Konstnärer idag är nomader
Welander och Rejström upplever att deras tid i Hangö Teaterträffs ledning sammanföll med en lång rad omvälvningar på teaterfältet i stort. Att tiderna förändrats syns tydligt vid Konstuniversitetets teaterhögskola där Rejström fungerar som lektor i skådespelararbete.
– Då jag tittar på våra studerande är det klart att ganska många har släppt drömmen om att få en fast anställning vid en teater där de jobbar resten av livet. För dem är den osäkra arbetsbilden helt självklar, säger Rejström.
Medan ambitiösa skådespelare också tidigare sökt sig utanför de stora institutionsteatrarna för att skapa konst på egna villkor så har också det fria fältet förändrats på betydande sätt. Anrika fria teatergrupper som Viirus, Sirius och Mars hade egna scener i bohemiskt nedgångna lokaler runt om i staden där de satte upp sin repertoar. Det är inget självklart ideal idag.
– Ser man till de fria grupper som grundas idag är det inte många som drömmer om ett eget utrymme någonstans i Berghäll. Istället är de nomader som är verksamma i bredare internationella nätverk, och det är ju en bra sak, säger Rejström.
Finansieringen har inte hängt med
Enligt Rejström och Welander gör Hangö Teaterträff idag det finlandssvenska fria fältet definitivt mer delaktigt i ett större nätverk av scenkonstutövande. Ett stort hinder är att finansieringsstrukturerna inte har hängt med utan fortfarande är starkt inriktade på ett lokalt skapande.
– Finlandssvenska fonder kan till exempel ha strikta kriterier på att verksamheten ska främja det svenska i Finland, och då kan de fråga på vilket sätt man främjar svenskan genom att spela i Tyskland. Men jag menar att det om någonting stöder ju svenskan i Finland, säger Rejström.
Hangö Teaterträff har gjort sitt bästa för att fungera som ett produktionsstöd för fria scenkonstnärer. Tillsammans med ANTI-festivalen i Kuopio och Baltic Circle i Helsingfors driver teaterträffen turnéprojektet Kulkue, vilket ger utvalda verk möjligheten att uppträda på alla tre festivaler.
I år har festivalen ett premiärstarkt program. Fem av föreställningarna har sin premiär på Hangö Teaterträff. Det är spännande, tycker Welander. Visst har de en uppfattning om hurdana verken kommer att vara, men nästan hälften av festivalens uppsättningar kommer att möta publiken för första gången.
Det är en bedrift i sig att festivalen består, och kanske är stabilare som organisation än då de själva började. Det är ingen självklarhet.
– Inom det finlandssvenska teaterfältet finns det en årlig livskraftig teaterfestival som har ett progressivt program. Det är mer än vad till exempel Stockholm har, säger Welander.
Har du minnen från Hangö teaterträff? Dela med dig i kommentarerna?