Resecellen i det 160 år gamla fängelset i Vasa är trång, dyster och sunkig.
Någon har prövat sina krafter på toalettdörren, och i våningssängarna av järn väntar slitna madrasser och gulnade sängkläder på fångarna.
På bäddplats i resecell ska man vara i högst en vecka innan man kommer in på en fängelseavdelning.
Häktesfången Joni, eller ”Jöpö” som han kallas, låg där i fem veckor.
I praktiken sitter fången i resecellen 23 timmar om dygnet.
Enligt rekommendationen ska fångarna få vistas utanför cellen i minst åtta timmar. Det uppnås i många fall inte, inte heller på de egentliga avdelningarna.
– Man kan se frustration bland medfångarna. Trångboddhet skapar spänningar. När man sätter upp till sex killar i samma cell under en lång tid kan man räkna ut när kemierna kolliderar, säger Joni.
Det här är ett av problemen i de slutna fängelserna just nu: Det finns inte plats, men fler fångar strömmar in hela tiden. Någonstans måste de placeras.
Förutom de slutna fängelserna är också de öppna anstalterna och häktena fulla. Enligt Brottspåföljdsmyndigheten är beläggningsgraden i öppna anstalter historiskt hög, hela 90 procent.
Sedan i fjol har antalet fångar ökat med 200 personer. Av dem är omkring en tredjedel sexualbrottslingar.
Reformen av sexualbrottslagen trädde i kraft i fjol. Även häktningslagen, som ändrades 2019, har ökat antalet fångar i slutna fängelser, eftersom häktade måste flyttas snabbare från polisinrättningar till slutna fängelser.
Joni är inte misstänkt för sexualbrott.
Han berättar att han har fått tillgång till de tjänster som hör till häktningen, men till exempel behandlingen av ansökningar har dragit ut på tiden.
– Det är klart att ovissheten för med sig frustration när fången och hans familj måste vänta på beslut, funderar Joni.
Under de närmaste åren kommer antalet fångar att öka med så mycket som 350 personer om regeringens planerade lagändringar och skärpningen av straffskalan går igenom.
Samtidigt har antalet anställda inte ökat.
Överbeläggning av ett slutet fängelse är en säkerhetsrisk, men det har också samhälleliga konsekvenser.
Hittills har fängelserna försökt hjälpa fångarna att hålla sig på rätt spår efter frigivningen. Nu har den aspekten hamnat helt i skuggan av nödvändiga saker som fångtransporter, övervakning och familjebesök.
Kommentarer inifrån murarna
Risken för återfall i brott är redan nu hög, nästan 60 procent.
I framtiden kan fler fångar som inte har hunnit rehabiliteras släppas på fri fot.
I takt med att antalet fångar ökar blir allt fler fångar utan tjänster de borde få, säger Tuula Tarvainen, direktör för Brottspåföljdscentralen i Österbotten och Mellersta Finland.
Jaana Ahonen, som har arbetat som specialhandledare inom rehabiliteringsarbetet vid Vasa fängelse i 15 år, berättar att tjänsterna nu riktas till motiverade fångar.
Alla vill förstås inte ha rehabilitering eller tjänster, men då är det svårt att komma till rätta med orsakerna till att man hamnat i fängelse.
Enligt fängelselagen är fångarna också skyldiga att delta i verksamhet som ordnas eller godkänns av fängelset. Det kan vara fråga om arbete, studier eller annan verksamhet som främjar fångens färdigheter.
Bryter fängelserna mot lagen?
Fängelseverksamheten och fångarnas rättigheter är strikt reglerade i lagen.
Enligt fängelselagen är syftet med fängelsestraffet att öka fångens förutsättningar att leva ett brottsfritt liv genom att främja fångens livshantering och integration i samhället.
Förhållandena i fängelserna ska ordnas så att de så långt som möjligt motsvarar levnadsförhållandena ute i samhället.
För varje fånge ska man göra upp en plan för strafftiden, där man bland annat definierar möjligheten att arbeta, studera och vara ledig samt telefonsamtal och möten med familjen.
Måste man då bryta mot lagen i fängelser?
– Vi strävar fortsättningsvis efter att uppfylla lagens förpliktelser. Det är ändå så att ordnandet av verksamhet under strafftiden och behandlingen av olika tillståndsärenden fördröjs. Vi är tvungna att prioritera arbetet, pruta på kvaliteten och rikta exempelvis arbete för att förebygga återfall i brott noggrannare, säger Tuula Tarvainen.
Justitieministern: Fängelset är en påföljdsinstitution
Regeringen arbetar för att göra straffen fler och hårdare. Det gör man till exempel genom att skärpa lagstiftningen kring vapenbrott och gängkriminalitet.
Justitieminister Leena Meri (Sannf) säger att den svåra situationen i fängelserna inte kommer som någon överraskning. Enligt Meri har problemen uppstått under en längre tid och de har redan åtgärdats med tilläggsanslag och mer resurser.
Ministern medger att fängelsernas möjligheter att ordna rehabilitering är begränsade. Hon anser dock att Brottspåföljdsmyndighetens främsta uppgift är att verkställa straff.
”Man hamnar i fängelse för att man har begått ett brott. Man måste inte begå brott”, svarar Meri i ett e-postmeddelande till Yle.
Antalet studieplatser inom brottspåföljdsutbildningen har fördubblats till 120. Dessutom byggs nya fängelser i Vaala, Vanda och Uleåborg.
Framtiden oroar vakten Juuso Sirkola.
– Arbetet är mycket stressigare än tidigare. Om det inte finns tillräckligt med personal för att sköta vardagen och det kommer fler fångar från alla håll måste man fundera över hur man ska orka med det, avslutar Sirkola.
Artikeln är en översättning av Yle Uutisets artikel Vankilan ahdas arki av Mirva Ekman och Pasi Takkunen. Översättning och bearbetning: Jakob Lillas / Yle Österbotten.