Wiurila gård ligger i Halikko, som idag är en del av Salo. I vår har gården genomgått ett generationsskifte, då Alexander Aminoff tog över verksamheten efter sin mor. Gården har ägts av släkten ända sedan 1787.
Wiurila gård består idag av 10 byggnader och hyr bland annat ut utrymmen åt ett golfföretag, en stallföretagare och en restaurang. Gårdens ägor har genom historien krympt så mycket att det i nuläget är omöjligt att få ekonomin att gå runt med jordbruk.
I egen regi har gården hand om två museer: Hästvagnsmuseet och Hemmuseet. Dessutom ordnar de guidade turer av karaktärshuset, där man också kan hyra utrymmen.
– Vi har också en biennal, så varannan sommar ordnas en konstutställning i mindre utsträckning och varannan sommar en i lite större utsträckning. Så kan man också bo på Wiurila. Vi har sju hyresbostäder och några hus, säger Aminoff.
Aminoff berättar att många tror att gården är bara för golfare och att karaktärshuset är ett privat hem, som man inte får gå ens i närheten av.
– Budskap nummer ett är att det är öppet och alla är hjärtligt välkomna till Wiurila. Många undrar om man kan komma hit om man inte är klädd i kostym eller smoking eller frack, och det kan man absolut. Man kan komma hit i smutsiga arbetskläder och äta sin lunch och man kan komma i kostym. Ofta ser man faktiskt båda samtidigt, säger Aminoff.
Anor från 1400-talet
Wiurila gård omnämns första gången på 1400-talet, men när gården har grundats känner man inte till noggrannare än så. Sedan dess har gården bytt ägare många gånger, och Armfeltarna är egentligen den enda ätten som ägt gården under en längre tid.
Hur gården såg ut på 1400-, 1500-, 1600- och 1700-talen vet man inte så mycket om. Men säkert är att den har förändrats mycket.
– Vi vet att det fanns en träbyggnad här som lär ska ha varit i dåligt skick och ganska dragig, det nämner Magnus Willhelm Armfelt i sina brev och därför bestämde sig hans son August Filip Armfelt för att bygga karaktärshuset, säger Aminoff.
Karaktärshuset började byggas 1806 och blev klart 1811. Under den tiden bytte Wiurila land. Byggandet påbörjades alltså i Sverige och huset blev färdigt i Ryssland. Idag bor ägaren Alexander Aminoff i ett hörn av huset.
I början av 1800-talet byggdes också den stora gula ekonomibyggnaden med vita pelare. Byggnadskomplexet kallas för det Engelska komplexet efter Karl Ludvig Engel som påstås ha ritat det, men det finns inga bevis på att han faktiskt gjort det.
– Den kanske största förändringen är att Wiurila hade enorma ägor och nu har det krympt till en bråkdel av vad det var innan. En stor förändring skedde också år 1990 när golfbanan öppnades. Det som tidigare var åker är nu golfbana.
Att markerna krympt handlar dels om ogynnsamma generationsbyten. En del mark har också delats ut åt flyktingar från Karelen efter krigen.
Två berättelser om hur Wiurila blev släktgård
År 1787 köpte Magnus Willhelm Armfelt Wiurila gård och samtidigt också Åminne och Vuodentaka gårdar. På så sätt kom Wiurila att hamna i den släkt som förvaltar den än idag. Det finns två olika berättelser om hur det kom sig att Armfelt köpte Wiurila.
Enligt den ena berättelsen är det Armfelts hustru Maria Catharina Wennerstedt, som var en välgörare i trakten och kom från en förmögen familj, som ligger bakom det hela. Armfelt ska då ha köpt gårdarna med hennes förmögenhet.
– Den andra versionen går ut på att kung Gustav III ansåg att Magnus Wilhelm Armfelts son befann sig i en pinsam situation. Han var friherre och ägde ingen herrgård. Och då hade det varit pinsamt att köpa en herrgård, så istället löste Gustav III det elegant med att ge en nätt summa pengar åt Magnus Wilhelm Armfelt för att köpa en gård som sonen kunde ärva, berättar Aminoff.
Av de Armfelts som förvaltat gården under åren vill Aminoff speciellt lyfta upp två personer. Den första är August Filip Armfelt, som enligt Aminoff har blivit helt i skuggan av sin berömda bror Gustav Mauritz Armfelt.
– August Filip var en mycket intressant person. Han var mycket noggrann, han antecknade med liten handstil i sitt lilla svarta häfte en massa detaljer till punkt och pricka, han var religiös, han var intresserad av industrialisering och modernt jord- och skogsbruk. Han gjorde studieresor till England och Tyskland, och så lät han ju bygga karaktärshuset.
Aminoff lyfter också upp August Filips sonson August Armfelt, som var otroligt arbetsam. Han hade bland annat mejeri, bryggeri, kvarnar, sågverk, ett glasbruk och enorma ägor med stort jord- och skogsburk.