Sergeant Bertha Simojoki vet hur minnen och berättelser föds under militärtiden.
– Oftast kommer de från övningar ute på fältet, för det är där det händer. Det är tungt och trist. Karakteristiska drag är att det ska vara dåligt väder, fysiskt jobbigt, ofta kombinerat med att man inte har sovit eller ätit tillräckligt, säger Simojoki.
Simojoki ska arbeta som avtalssoldat på Kustbrigaden i Obbnäs det kommande året.
Efter ett år som beväring vid samma brigad hemförlovades hon den 13 juni. I hennes fall är det den sista stora övningen innan hemförlovningen som blivit ett starkt minne.
– Första halvan gick bra men under andra halvan var jag tvungen att inse att man kan misslyckas med saker som man aldrig trodde man skulle misslyckas med. Det var en stund då jag fick se mig själv i spegeln.
Simojoki kan inte gå in på detaljer om vad som hände, men det lär ha varit en neslig erfarenhet.
Så pass mycket avslöjar hon att det var frågan om en grupp undersergeantelever som hon inte tidigare utbildat eller arbetat med.
– Jag hade dålig koll på vad de kunde, vilket redan gjorde det lite svårare. Jag var också till största delen ensam med gruppen under övningen, vilket hörde till i min uppgift, men skapade extra utmaningar, minns Simojoki.
– Saker som vanligtvis fungerat på rutin ledde till strul.
Hon konstaterar att det är sådant som man får lov att leva med och i bästa fall lära sig av.
Tunga upplevelser blir minnen för livet
Händelser som blir ”miliminnen” tenderar att komma till under stressiga förhållanden. Upplevelser som låter tunga upprepas i det som berättas senare.
En typisk berättelse kan handla om en marsch: Hur länge man gått, hur mycket ryggsäcken vägde, hur många kilometer man gick, när maten tog slut och att det blev skavsår på fötterna.
När jag talar om ”miliminnen”, så brukar jag påpeka att det inte är så illa som det låter
Bertha Simojoki
– Man målar upp en bild av hur hemskt det var och kändes. Samtidigt har det kanske inte känts så illa i stunden. Ofta har man en del adrenalin i kroppen och är så fokuserad att man inte tänker på hur många kilometer det är kvar, säger Simojoki.
Hon poängterar ändå att hon endast talar utgående från sina egna erfarenheter.
– Det har säkert varit hemskt för någon annan, men när jag talar om ”miliminnen” så brukar jag påpeka att det inte är så illa som det låter.
Låter värre än hur det var
Simojoki har själv insett att erfarenheterna som beväring ofta låter värre än hur det egentligen var. Det blir alltid lite mer dramatiskt då man berättar historierna vidare.
Som exempel nämner hon den inledande rekryttiden som brukar innebära en hel del väntande.
– Då jag säger att vi stod ute i tre timmar, väntade och gjorde ingenting, så kan det låta hemskt. I själva verket var det ändå inte så farligt.
Simojoki hade hört många berättelser från militären innan hon ryckte in som frivillig.
Hennes storasyster och hennes kusin hade båda tjänstgjort frivilligt. I hennes släkt finns det också personer som gjort hela sin karriär i Försvarsmakten.
Ingen var egentligen överraskad när hon meddelade att hon skulle rycka in.
– Det värsta för dem i min familj som inte har gått militären är när jag, min storasyster, min pappa och min pojkvän är hemma hos oss samtidigt. Då blir konversationerna ganska ensidiga. Det är förståeligt om alla inte riktigt orkar.
Ingen självklarhet att gå militären
Bertha Simojoki var inte alltid helt säker på att hon skulle genomföra militärtjänst.
– Jag funderade mycket på om jag skulle klara av det och om jag skulle vara bra. Då man hör berättelser från militären är de ofta tagna ur sitt sammanhang för då blir de roliga. Jag blev kanske lite skrämd av dem, säger hon.
Ett trevligt minne är ändå hemförlovningen, en dag som kändes närmast overklig efter ett år i uniform.
– Jag och mina närmaste vänner från mitt vapenslag hyrde en stuga där vi höll till i några dagar. Ett idylliskt sommarstugeveckoslut, säger Simojoki.
Det verkar också ha blivit en del vänner för livet.
Under beväringstiden träffar man ofta personer som man kanske aldrig hade mött annars. Man måste komma överens med sådana som man annars aldrig skulle ha haft att göra med.
– Försvarsmakten tar in alla från en årskull för tjänstgöring, varenda karaktär som kan finnas. Jag blev vän med sådana som jag aldrig hade blivit vän med i det civila. Jag skulle knappast ha mött dem.
Upplevde du en särskilt tung slutmanöver under din tid som beväring? Kanske du var på en oförglömlig kvällspermission? Vega Lördag har fingret på ”miliminnen” den 20 juli klockan 9.03–11.00. Skriv din berättelse i formuläret nedan!
Formuläret är stängt! Tack till alla som deltog!