Jenny Belitz-Henriksson har alltid löpt, och det började hon med i tidig ålder.
– Som barn sprang jag med min pappa och min bror i Britas i Helsingfors, längs en tre kilometers spånbana. Den var backig och det var ganska tungt att löpa längs den, men jag sprang ändå i full fart.
Hon sprang så snabbt hon kunde, medan hennes pappa var långsammare men höll ut längre.
– Han var vuxen och klokare än jag då, säger Jenny Belitz-Henriksson och skrattar.
Så vitt hon minns behövde inte hennes pappa locka med henne. Hon ville med.
– Jag har alltid rört på mig ganska mycket och testat på olika rörelseformer. Jag har tränat karate och jujutsu, spelat basket och sprungit. Allt möjligt. Jag tror jag var nyfiken.
Rörelse blev normen
Jenny Belitz-Henrikssons pappa har alltid idrottat, och det är hon väldigt tacksam för.
Idrott och rörelse har på sätt och vis varit normen för henne. I dag har hon egna barn och hon har sprungit med dem alla.
– Min yngsta dotter är tretton år och hon var kanske nio år då vi började springa tillsammans. Vi sprang en minut och gick en minut. Hon är precis som jag i samma ålder. Det fanns bara en hastighet och det var full fart!
Första gången de var ute på löptur sprang dottern fyra kilometer så fort hon kunde och var helt slutkörd efteråt, även om Jenny försökte påpeka att hon inte behöver ta i så hårt.
Det har också förekommit pauser i löpandet genom åren.
Jenny Belitz-Henriksson ledde till exempel olika gruppträningar i tjugo år, och när passen var många löpte hon inte så mycket.
Sedan var det också gången då hon löpte sin första halvmaraton år 2013.
– Det gick helt bra, men efter det sprang jag inte alls på åtta månader. Jag vet inte varför!
Springer hem från jobbet
År 2017 avslutade hon gruppträningarna och började springa mera regelbundet igen.
Hon ordnade dessutom olika löpskolor ett tag.
I dag är hon ändå i slutskedet av sina studier för att bli förstavårdare, vilket också begränsar löpandet.
Hon gör en hel del arbetspass på Haartmanska sjukhuset i Mejlans, Helsingfors.
– Jag springer oftast hem från jobbet, vilket blir ungefär åtta kilometer. Det gör jag efter nästan varje pass, förutom om det handlar om nattjobb. Det blir för tungt för jag har oftast tre eller fyra nattpass i rad. Mellan nattpassen går jag bara ut med hunden.
Under sin lediga tid tränar hon också på Malmgårdstoppen i norra Helsingfors ett par timmar åt gången. Hon går upp med stavar, och sedan löper hon ner i lugn takt.
– Jag räknar inte kilometeravstånden alls numera, för jag vill att det ska vara roligt. Jag får och jag orkar röra på mig. Jag kan springa. Det är inte så viktigt hur snabb jag är eller hur mycket jag springer.
Jennys löparskola
I löparskolan som Jenny Berlitz-Henriksson tidigare ordnat har hon lärt ut teknik, det vill säga hur du borde röra på dig när du beger sig ut på en löptur.
Det handlar till exempel om hur du använder händerna, var du håller blicken när du springer, vilken hållning du har och så vidare.
Kroppen måste bli van med löpningen
Jenny Belitz-Henriksson
– Det är ganska många som börjar löpa och säger att det känns hemskt, men de börjar oftast för snabbt. De springer full fart och tror att de borde springa några kilometer.
Om du inte sprungit tidigare räcker det om du joggar en halv minut, sedan går du och joggar snart en halv minut igen.
– Kroppen måste bli van med löpningen, säger Jenny Belitz-Henriksson.
Springer du i sällskap eller ensam? Varför har du börjat ta löprundor? Varför undviker du dem?
Vega Lördag har fingret på löpträning den 27 juli klockan 9.03–11.00. Skriv din berättelse i formuläret nedan!
Formuläret är stängt! Tack till alla som deltog!