Start

Norrena & Frantz: ”Som evighetssingel satte jag upp mentala barriärer och saboterade för mig själv”

Det är inget som helst fel på att vara en så kallad evighetssingel. En del människor väljer att ha det så, eftersom det är det bästa alternativet för dem.

Närbild på en kvinna som lutar sig mot ett fönster och blundar
Bild: FABIO CAMANDONA

Men en före detta evighetssingel skrev nyligen till podden och föreslog att vi tar upp temat igen.

Den kvinnliga poddlyssnaren berättar att hon levt som singel nästan hela livet och hade vant sig vid att se sig själv som den som klarar sig på egen hand och trivs i sitt eget sällskap.

Men nu i efterhand har hon börjat fundera på hur mycket hon hölls tillbaka av det här narrativet och hur omedvetna känslomurar kanske höll potentiella partner borta:

Jag har själv fått jobba en hel del med mig själv för att alls komma igång med dejting och våga vara med nån på riktigt. Otaliga är de gånger jag varit på krog med någon väninna som är lika skygg som jag, och så fort någon karl försöker närma sig så hjälper vi omedvetet och automatiskt varandra att bli av med honom. Det är ganska många chanser jag missat för att jag fått panik och tänkt inte blir det något, slängt en killes telefonnummer, gett upp efter en dejt för killen var lite för kort, uppfört mig avvisande och så vidare. Andra gånger har jag försökt men blivit bränd, typ försökt prata med någon på krogen som sedan visat sig vara otrevlig eller försökt dejta någon som inte alls passar mig. Att lita på känslor är svårt när känslorna mest är panik och lust att springa iväg och vara för sig själv. Kunde ni ta upp de osynliga mentala barriärer som evighetssinglar bygger upp?

Numera fästmö!

Kan du känna igen dig i det här?

Finns det en risk att man som singel bygger upp en osynlig försvarsmur?

Kanske man inte alls är överdrivet kräsen på dejterna, utan omedvetet försvarar sig själv?

Det kanske känns tryggast att raskt ge den vältränade Tindermannen nobben innan han får se din muffinsmage och blir paralyserad av skräck.

Det känns bättre att proklamera att ”äsch, kvinnor är bara till problem” än att medge ”jag känner mig så jäkla ensam”.

Ifall du är eller har varit en evighetssingel får du gärna skriva till oss och berätta vad du tycker om saken.

Hur lyckas man riva ner de där barriärerna? Finns risken att man saboterar för sig själv för att man är så rädd för att bli bränd eller sårad?

Du är alltid anonym när du skriver till Norrena & Frantz, ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.

Laddar formulär...