Vännen har bestämt sig för att ta tag i sin övervikt, men på släktträffarna vankas det skuldbeläggande snarare än uppmuntran:
De trugar mat fast hon säger att hon är mätt, skojar om att hon håller på att förtvina, undrar om maten inte var god eftersom hon inte tar flera portioner osv. Jag tycker det är otroligt oförskämt av dem, vad vill de ens? Att hon ska må dåligt? Att hon ska sluta banta fast hon verkligen behöver bli av med en del övervikt? Det är som att den äldre generationen inte fattar hur mycket skada de gör, men hur ska man hantera det? Jag ser att min vän blir ledsen när hennes svärmor håller på så här.
Mickan
Vad man väljer att äta eller inte äta är ju något högst personligt, men ändå tycks en del människor anse att kost är något man kan – kanske rent av bör – ifrågasätta och diskutera ljudligt.
– Är det tofu det där? Ser äckligt ut, stackars dig som inte äter kött.
– Ska du inte äta mera tårta, nu när jag har kämpat i köket i flera timmar? Ja ja, jag får slänga den i komposten då (martyrsuck).
– Alla dieter är fjollerier. Ät en potatis, människa. Det har aldrig skadat någon.
Har du varit med om det här?
Har du också släktingar eller vänner som verkar se det som sin uppgift att göda dig till bristningsgränsen när du hälsar på?
Har du varit med om att dina kostvanor ifrågasatts, kanske rent av förlöjligats?
Eller kanske du har upplevt det motsatta, att någon i din närhet har upptäckt en mirakeldiet och nu i det närmaste är frälst och kräver att alla ska hoppa på tåget?
Har ska man hantera sådana här situationer? Hur har du gjort?
Du är alltid anonym när du skriver till Relationspodden, ditt brev kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form på svenska.yle.fi.