Drygt fem år sedan, före en pandemi och efter ett uppvaknande.
Där och då, mitt under en brinnande och banbrytande VM-sommar, stannade sportens största klockorna. Hör här, lyssna på en legendar i bollskor.
– Damfotbollen behöver er för att överleva, sa Marta och riktade sig till alla flickor hemma i Brasilien i ett av damfotbollens mest klassiska ögonblick.
Hon tittade med glöd i ögonen in i kameran i ett brandtal för brasiliansk damfotbolls förutsättningar – några minuter efter att Frankrike hade skickat hem Brasilien från VM 2019.
– Det handlar om att vilja mer, att träna mer, att sköta er bättre. Därför riktar jag mig till alla flickor. Det kommer inte att finnas en Marta för alltid, ingen Formiga eller Cristiane. Vi ber om er hjälp. Ni måste gråta i början så att ni kan få le när allt är över.
Nu står damfotbollen på nytt i Frankrike, mitt i ett maxat mästerskap. Marta är kvar ett litet tag till.
Det handlar om hennes sista veckor i en gulgrön, mytisk landslagströja. Om ni så vill, sista spillran av en generation spelare som tog sporten till högre hyllor.
Ingen bar sporten som Marta
I en cirkel med diameter på en dryg kilometer är det här 1986-ikonernas eftermiddag. Rafael Nadal i solskenet på Roland Garros-gruset, Marta och hennes Brasilien på Parc des Princes i OS-fotbollen.
Ett olympiskt spel är berättelser – en vackert varm Pariskväll skriver två av de riktiga stora OS-idrottarna på varsitt håll. Nadal vinner, Marta förlorar.
Det är den lilla, inzoomade resultathistorien.
Betydligt fler bär med sig att de kom till Parc des Princes och fick se Marta. Tillfällena minskar onekligen drastiskt minut för minut i takt med att den här turneringen avancerar.
Martas generationskamrater Megan Rapinoe, Caroline Seger, Vero Boquete och Christine Sinclair har redan gjort sitt, Alex Morgan är inte här och Wendie Renard gör knappast speciellt många mästerskap till i den franska tröjan.
De har alla definierat damfotbollen, gett den ansikten då vi behövde profiler att hänga upp en revolution kring. Det var viktigt, men ingen har ändå varit lika avgörande i att bära sporten på sina egna axlar som Marta.
Damfotboll? Vad tänker du på?
Brasiliens nummer 10 leder ut sitt landslag på det solslickade gräset en sommar till, med fullproppade läktare som fond. Det går inte att ljuga och påstå att damernas OS-fotboll har satt lapp på luckan i stad efter stad så här långt, men i den olympiska sommarens epicentrum är så gott som alla stolar sålda.
Det är en överdrift att säga att det bara är Martas förtjänst, men hon är åtminstone en faktor i kalkylen. I sitt sjätte OS har Marta fortfarande statusen som spelaren flest känner igen. Hon är inte bäst längre – det fick räcka med ett drygt decennium på den positionen – men man kan blunda och avgöra på publikens reaktioner när Marta har bollen.
Det är en egenskap och ett privilegium, men framför allt en verklighet som vi har blivit bortskämda med sedan Marta dök upp på en nordisk radar 2004.
Damfotboll, sa du? Vad tänker du reflexmässigt på? Marta!
Hon har dribblat sig till just den självklara positionen och befunnit sig där i tjugo år. Och snart är allt över.
Fotbollslandet Brasilien har aldrig tagit OS-guld i damfotboll, det vore en sensation om det händer i sommar, men det skulle verkligen vara vackert.
Marta kan åtminstone drömma en liten stund till, om en sista sagosommar och ett nytt besök på Parc des Princes. Här spelas OS-finalen och om inte tidigare tar en epok definitivt slut i Paris.
På väg ut kastade Marta slängkyssar till hela arenan, hon fick ekande ovationer som tack. Oavsett hur det går för Brasilien i OS-turneringen kan Marta alltid bära med sig de stunderna.
Hon blev en idol, en referenspunkt för generationer. Det slår nog alla titlar och utmärkelser som hon har vunnit.