Det finns en punkt där sport slutar vara något man gör för att må bra och ha roligt, och istället vänds till blodigt allvar.
– Det är något särskilt som händer när sport lyfts till en nationell nivå, säger den isländska teaterregissören Hallveig Kristín Eiríksdóttir.
Samtidigt som finländska medier har reagerat snarast med bestörtning på Finlands brist på medaljer i sommar-OS repeterar hon föreställningen Förlorarna på Åbo Svenska Teater, som tematiserar frågan om vinnare och förlorare både på idrottsplanen och i samhället.
Island, med knappt 400 000 invånare, blev självständigt från Danmark 1944 och är ett ännu mindre och yngre land än Finland. Hon känner igen samma hunger att vinna något, vare sig det är OS-medaljer eller Eurovisionen.
– Två gånger har Island kommit tvåa, men vi försöker varje år. Landskamper blir något så otroligt stort för oss då de sker på internationell nivå, för då känner vi oss som ett riktigt land. Det är känslan att andra länder accepterar en som ett riktigt land som är det avgörande, säger Hallveig.
Och kanske det är därför som besvikelsen kan kännas så bitter då prestationerna inte lever upp till förväntningarna.
Högt pris för toppidrottare
Enskilda idrottare kan tvingas betala ett högt pris för sina ambitioner.
Föreställningens dramaturg Per Ehrström berättar att de under arbetet med teaterpjäsen bland annat träffat ett juniorlag i handboll, intervjuat experter och samlat egna idrottserfarenheter. En av experterna de talat med är Åbo Akademis rektor Mikael Lindfelt som bland annat skrivit boken Time-out: Idrott som liv och sanning tillsammans med sportjournalisten Kaj Kunnas.
– Enligt Lindfelt blir idrottare som tävlar på toppnivå på sätt och vis allmän egendom för sitt hemland. Vi har ganska många sådana tragiska öden här i Finland, säger Ehrström.
Han nämner backhoppningslegenden Matti Nykänen vars liv som våldsam och alkoholiserad b-kändis hängdes ut i skvallerpressen, eller längdskidåkaren Mika Myllylä vars strålande karriär tog slut då han var en av idrottarna som åkte fast i dopingskandalen i Lahtis 2001.
– Myllylä är särskilt intressant. Då han åkt fast för doping skrev han ett testamente som publicerades i tidningarna, och där använde han ett verkligt bibliskt språk då han bad han om ursäkt av hela Finlands folk för den skam han orsakat. De här personerna blir upplyfta på piedestaler men kan störta väldigt hårt, säger Ehrström.
”En otrolig glädje att följa dem”
Daniela Franzell, en av skådespelarna som står på scenen i Förlorarna, tycker ändå det är glädjande att de finländska idrottarna i OS inte verkar tyngda av hur de behandlats i pressen.
– Jag tycker de har en sund syn på sig själva och idrotten och det har varit en otrolig glädje att följa dem. De har haft jättebra stämning och sportsportkommentatorerna som kommenterat i direktsändning har ju inte alls haft den där negativa synen på dem. Men så har det varit en jättenegativ efterrapportering som tidningarna har öst ur sig, det känns inte ens som att vi sett samma OS, säger Franzell.
Franzell har följt sommar-OS, rentav lite för mycket enligt henne själv, men har inte fäst sig så mycket vid medaljförhoppningarna. Att följa sport bara för att se om någon av ens egen nationalitet vinner låter inte så roligt, menar hon.
– Jag ser idrott som ett skådespel. Jag vill ju se de här människorna kämpa, jag vill se dem svettas. Jag vill se deras muskler arbeta, jag vill se spottet rinna. Jag tycker det är vackert att se när dom lyckas. Det är väldigt emotionellt och berörande både när de misslyckas och när de lyckas. Sitter man bara och väntar på medaljerna så tänker jag att man går miste om en förskräckligt stor upplevelse, säger hon.
Också slutsatserna som i efterhand dragits av resultaten har varit väldigt olika, anser hon.
– Finland har till exempel fått för sig att vi är ett spjutkastningsland för att vi någon gång klarat oss bra i den grenen. Nu har vi otroligt svårt att acceptera att vi just nu inte klarar oss så bra, säger hon.
– Så fastän tre finländska spjutkastare kom på åttonde, nionde och tionde plats i hela världen sågs det som en stor besvikelse. Men då Finland fick liknande placeringar i andra grenar var reaktionerna helt annorlunda. Så det blev lite som en lek för mig i soffan att fundera vad tidningarna skulle skriva imorgon, tolkas det nu som en besvikelse eller ett steg i rätt riktning och början på något stort? säger Franzell.
Vad är idrottens väsen?
Så vad är syftet för ett land att delta i OS? Om Finlands målsättning är att vinna så många medaljer som möjligt borde man följa det enkla förslag som lades fram av Sami Itani, tidigare ordförande för Finlands Friidrottsförbund – att koncentrera alla resurser till ett dussintal elitidrottare i sådana grenar som har få utövare i världen, och överge grenar som friidrott och redskapsgymnastik där konkurrensen är hårdast.
(Men inte ens Itani själv förespråkar den åtgärden.)
Istället nämner Per Ehrström de saker som utgör idrottens väsen, som Mikael Lindfelt tog upp i deras samtal.
– Att alltid vilja bli bättre hör till idrottens väsen. En annan sak är att idrottens regler skapar en egen situation som varar så länge man fortsätter att följa dem. I denna situation tävlar jämlikar mot varandra på rättvisa villkor, och det är där som spänningen föds då de tävlande är så jämlika som möjligt och tävlar rättvist. Det spännande är att utgången verkligen kan bli hur som helst. Och varför ska man då bli besviken? säger Ehrström.
Förlorarna har premiär på Åbo Svenska Teater 19.9.2024.