En avslappnad Patrik Laine verkade lättad och nöjd när han ställde upp på en videointervju för Montreal Canadiens.
Förutom att Laine uttryckte sig mer flytande på ett främmande språk än åtminstone undertecknad hört någon finländsk idrottare tidigare göra, så lyckades han också övertyga om att både vårens axeloperation och arbetet med de psykiska problemen gett önskade resultat.
När man såg och lyssnade på Laine, kändes det som att han hittat lösningar och svar och känner sig redo för att påbörja ett nytt positivt kapitel i sitt hockeyliv.
Ändå är luften full av frågor, frågetecken och även mycket tvivel.
Vad ska man vänta sig?
Blir Laine Montreals länge efterlängtade efterföljare till ”Le Démon Blond”, högeryttern Guy Lafleur, som gjorde minst 50 mål hela sex gånger på 1970-talet? Eller kan han åtminstone vara första spelaren sedan Mats Näslund i mitten av 1980-talet att skjuta över 40 mål?
Eller blir ”Kanonen från Tesoma” en flopp som inte längre hittar rätt med sitt skott och försvinner snabbt från Montreal? I stil med den hajpade Sergej Samsonov för dryga 15 år sedan.
Sällan, om någonsin, har ovissheten kring en etablerad finländsk NHL-spelare varit så här stor. Laine har verkligen hållit låg profil och dessutom gjort det på andra sidan Atlanten.
Tre frågor kommer att avgöra hur Patrik Laine lyckas i ”Habs”: målskyttet, vem han spelar med och hälsan.
Målen definierar Patrik Laine som spelare
Visst kan Laine göra fina framspel och visst han är bra på att transportera pucken in i offensiv zon. Ändå är det målskyttet som tog honom till NHL, lyfte honom till stjärna i världens bästa liga och gjorde honom till en spelare coachen litar på när matcher står och väger.
Utan sitt grymma skott som också hittar fram är faktum det att Laine inte egentligen är en NHL-spelare. Han kommer aldrig att bli en tvåvägsspelare, eller en lägre kedjornas energispelare och att kalla Laine powerforward bara för att han är stor är totalt missvisande.
Dessutom är vinnarinstinkten som en Laine på topp utstrålar beroende av att han hungrar efter att sätta in pucken i mål. Om han inte känner på sig att följande skott kan och ska gå i mål, sjunker han in i en självkritisk osäkerhet som för en åskådare ser ut som nonchalans.
Att den delen av Laines spelaridentitet skulle förändras känns inte sannolikt. En snajper behöver sina mål. Annars är han inte värd sin plats i en toppkedja eller i powerplay.
Vem blir Laines center?
När Laine gjorde 44 mål i grundserien för Winnipeg Jets fick han spela hela säsongen med en bra center. Först fram och tillbaka med Mark Scheifele och Blake Wheeler – som egentligen inte är center – men när den duon ville spela tillsammans trejdades Paul Stastny in.
Stastny och Laine blev direkt ett radarpar i andra kedjan och hade en stor roll i att Jets gick till konferensfinal. Följande säsong var Stastny borta och Laines problem började. Han fick ändå njuta av Scheifeles och Wheelers smörpassningar speciellt i powerplay och sköt 30 mål.
Efter det har Patrik Laine inte sätt röken av en skicklig playmaker till center, och inte heller nått 30 mål. Säsong efter säsong har man fått höra av coacher och GM:s att Patrik Laine själv ska vara den som är kedjans playmaker.
I Columbus berättade Jarmo Kekäläinen till och med sagor om hur Patrik Laine kan axla rollen som center. Det blev katastrof direkt och center blir inte Laine i framtiden heller.
Om Laine ska ha en möjlighet att lyckas i Canadiens är det helt avgörande att coachen Martin St. Louis och GM Kent Hughes har en realistisk syn på honom som spelare. Laine behöver bredvid sig en center som dirigerar anfallsspelet och har mjuka handleder.
Nick Suzuki, Kirby Dach, Christian Dvorak och Jake Evans är Canadiens nuvarande centerkvartett. Av dem är Suzuki självskriven förstacenter och lagets bästa spelare. Han och snajpern Cole Caufield är ändå en resultatgörande duo som coachen knappast gärna splittrar.
Två utpräglade skyttar i samma kedja är inte ett alternativ – utom i powerplay.
Då ligger det nära till att Laine åtminstone till att börja med spelar i andra kedjan med 23-åriga Kirby Dach, som Canadiens-organisationen har grymma förväntningar på. Den 193 cm långa och 100 kg tunga bjässen gick som nummer tre i NHL-draften 2019 (till Chicago).
Dach missade ändå hela förra säsongen på grund av en allvarlig knäskada i grundseriens andra match och är – också han – en spelare som gör comeback med frågetecken kring sig.
Han trejdades bort av Chicago efter bara tre säsonger och har ännu inte bevisat att han är en toppcenter i NHL.
Ifall Dach och Laine inte fungerar och finländaren hittar sig själv med Christian Dvorak eller Jake Evans, är det mörka moln på himmeln. Stor risk för ”déjà vu”.
Håller kroppen – pallar psyket?
Den sista och kanske avgörande frågan är huruvida Patrik Laine är en spelare vars kropp håller för 82 NHL-matcher på ett halvt år. Det har inte sett bra ut de senaste åren. Axeln och en hjärnskakning förstörde förra säsongen, men också ryggen har varit ett återkommande problem.
Förhoppningsvis har Laine hittat träningsmetoder som hjälper den långa ryggen att klara av NHL-spelets krav.
Hur Laines psykiska välmående klarar av förväntningarna och de möjliga motgångarna i ett lag som knappast når slutspel inkommande säsong är onödigt att spekulera i.
Ett gott omen är att Montreal-coachen Martin St. Louis som spelare fick kämpa i många år mellan AHL och NHL innan han slog igenom och blev den stora stjärnan de flesta minns honom som.
Inte alls otänkbart att St. Louis får det bästa ut ur Laine. Hockeygalna Montreal kan också vara precis rätt omgivning för en spelare som älskar att göra avtryck.