Att ha en relation med någon som redan har en partner är varken ovanligt eller nymodigt. Älskarinna, paramour, flamma ... ja det hörs ju på långt håll att här gäller det vara utmanande, glödhet och förbjuden.
Men hur kul är det egentligen att vara den andra kvinnan eller mannen? Tänk om man inte vill vara den förbjudna älskaren eller älskarinnan utan drömmer om en vanlig och öppen relation? Vad gör man då?
Så här skriver signaturen Home wrecker 36:
Jag har hittat mannen i mitt liv, han har varit mitt allt de senaste två åren. Men jag är inte allt för honom, för han är gift och de har två barn. Sedan dag ett har jag hört samma visa, han ska skilja sig, han vill leva med mig, vi ska flytta ihop och försöka göra skilsmässan så bra som möjligt för barnen, det är mig han egentligen vill ha. Men ingenting händer trots att han lovar och lovar. Jag är så besviken på mig själv, men jag älskar honom av hela mitt hjärta och klarar inte av att gå, fast jag vet att jag borde.
Home wrecker 36
Ja, hur ska man egentligen göra när ens egna känslor håller en gisslan i en relation som inte leder någon vart?
Har du också varit ”den andra”?
Vad hände? Blev ni ett par till sist eller fortsatte hen att vara tillsammans med sin partner?
Hur länge ska man gå med på att vara en romans vid sidan om, ifall man verkligen älskar personen och skulle vilja dela sitt liv med hen?
Kan kärleksrelationer som började med otrohet bli ett lyckligt förhållande?
Vad är din erfarenhet och vad skulle du råda brevskrivaren ovan att göra?
Du är alltid anonym när du skriver till Relationspodden, ditt svar kan komma att läsas i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.