Det första som slår mig när jag ser Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Moulin Rouge, som baserar sig på filmversionen från 2001, är att den är som gjord för att sättas upp på en scen.
Vi befinner oss i Paris i slutet av 1800-talet på kabaréteatern Moulin Rouge, med cancandans, strumpeband, häftiga dekorer och extravaganta sång- och dansnummer. Vad är väl en bättre plats för detta än just en teatersalong?
Här får koreograferna och dansarna verkligen ta ut svängarna, vilket de också gör.
I musikalen framförs över 70 av vår tids största hittar, allt från Madonna, till Britney Spears och Lady Gaga och naturligtvis Moulin Rouge egna signaturmelodi Your Song, skriven av Elton John.
Initialt har jag svårt att övertygas av Jennie Storbacka som axlar den kvinnliga huvudrollen Satine, den strålande diamanten som avslutar varje kväll på kabarén.
Precis som i filmen placeras alltså musik från idag i så att säga ”fel” tidsepok. Ett populärt grepp som vi också ser i till exempel tv-serien Bridgerton.
Glittret skymmer diamanten
Musikalen baserar sig på Baz Luhrmanns Oscarsnominerade filmversion med ikoniska Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna och handlar om den sanna kärleken och konstens villkor på det nedläggningshotade kabarethuset Moulin Rouge.
Initialt har jag svårt att övertygas av Jennie Storbacka som axlar den kvinnliga huvudrollen Satine, den strålande diamanten som avslutar varje kväll på kabarén.
I jämförelse med Nicole Kidman, känns hon blekare och mer alldaglig. Inte ens håret är lika rött. Eftersom de inledande dans- och sångnumren är så färgsprakande och effektfulla känns Satines entré inte helt övertygande. Det blir liksom ingen kontrast då allting redan gnistrar.
Det här ställs dock på ändå så fort Jennie Storbacka börjar sjunga. Storbacka har verkligen en fantastisk sångröst. Förutom att hon som vokalist slår Kidman med hästlängder, mäter hon sig dessutom lätt med de internationella stjärnor vars låtar hon tolkar.
Som till exempel i balladen I will always love you, skriven ursprungligen av Dolly Parton, men för de flesta mer känd framförd av Whitney Huston i filmen The Bodyguard från 1992.
Det är något som händer när de välkända öronmaskarna plötsligt får en finsk språkdräkt.
Med den avslutar hon första akten sittandes på en halvmåne som svävar i luften tillsammans med den manliga huvudrollen Christian (Matti Manninen), en svärmorsdröm som charmar publiken och sjunger som en gud han med.
Finurliga finska översättningar
Musikalen fick sin premiär på Broadway 2019 och den nordiska föreställningen har redan framförts i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Produktionen är noga övervakad och varje dräkt och detalj som får synas i offentligheten kontrolleras noggrant på förhand.
I Helsingfors stadsteaters version har så gott som samtliga låtar översatts till finska av Paavo Leppäkoski. Och det är något som händer när de välkända öronmaskarna plötsligt får en finsk språkdräkt.
Många av översättningarna är både fyndiga och roliga. Min personliga favorit är översättningen av Sias Chandelier som här får texten Kattokruunussa keinutaan (ungefär Vi gungar i takkronan).
Men framför allt tror jag att den finska översättningen gör att föreställningen, trots sin starka konceptualisering, känns mer genuin och äkta. Något av det finska språkets direkta karghet avspeglar sig också i uppsättningen som helhet.
Plötsligt känns det självklart att Storbackas Satine inte ska vara en eterisk diva à la Kidman. Det lite alldagliga draget blir tvärtom hennes styrka. Något vi som publik kan känna igen oss i.
Underhållning eller konst
Förra veckan ordnade Finlands Teatrar rf ett presstillfälle om teatrarnas trängda läge i och med Finansministeriets planer på att skära ner kraftigt i kulturbudgeten.
Under kaffepausen pratade jag med Helsingfors stadsteaters direktör Kari Arffman. Han säger att teatrarna så gott som alltid finansierar sina mer konstnärliga produktioner på de mindre scenerna med stora uppsättningar, som musikaler för en bred publik.
Mot den bakgrunden är det lätt att förstå valet att sätta upp Moulin Rouge. Över 90 procent av höstens biljetter lär redan vara sålda.
Samtidigt är det här ingen billig produktion. Med alla skådespelare, dansare, ljud och ljus med mera måste teatern sälja slut väldigt många föreställningar innan de når break even.
Det är knappast många konstnärligt mer experimentella föreställningar som Moulin Rouge sist och slutligen kommer att möjliggöra.
Det får mig att tänka på den rådande diskussionen om hurdan kultur vi vill stödja med skattemedel, var gränsen mellan konst och underhållning går och om trycket på att någonting ska vara kommersiellt lönsamt alltid innebär att det tippar över mot underhållning.
För den här uppsättningen av Moulin Rouge är i första hand underhållning, också om den håller en hög konstnärlig nivå.
Den som söker efter storstilad verklighetsflykt och show får garanterat vad hen betalar för.
Föreställningen förför och förtjusar men den berusande effekten är kortvarig. På hemvägen gnolar jag på låtarna men tänker redan på annat.