Det var en gång en kris då hela Petteri Orpos nygrundade regering höll på att falla på grund av rasistiska kopplingar och uttalanden hos Sannfinländska ministrar.
Regeringskrisen avvärjdes när partierna satte sig ner för allvarliga diskussioner.
Tillsammans beslöt partierna att presentera ett åtgärdsprogram om likabehandling. En central del i programmet var att det i riket snart skulle lanseras en nationell kampanj mot rasism.
Partierna beslöt också att hela regeringen och alla ministrar ska ta avstånd från rasism.
Så räddades regeringen, och partierna kunde fortsätta jobba för regeringsprogrammet de tyckte så mycket om.
Ett drygt år senare när kampanjen mot rasism väl lanserades var statsministern så stolt och glad och höll en pressträff där han berättade hur bra den är.
Några timmar senare föll en mörk skugga över allt. Ett av regeringspartierna, faktiskt de som orsakat hela krisen till att börja med, meddelade att de kanske inte alls tänker stöda kampanjen mot rasism. De tycker rentav den är alldeles onödig.
Hur reagerade statsministern på det här?
Blev han arg?
Blev han besviken?
Reagerade han överhuvudtaget?
Det talar vi om i veckans avsnitt av Politiken.
Vi pratar också om cirkusen som heter välfärdsområdespolitik, samt om en skum resa till Azerbajdzjan.
Lyssna och glöm inte att svara på frågan till lyssnarna, du hittar den under poddavsnittet om du lyssnar via appen för Arenan.
