Sensationen i Esbo.
Den finska friidrotten hyllades stort efter U23-EM på hemmaplan i fjol. Finlands saldo var hela 10 medaljer: tre guld, tre silver och fyra brons.
Det är det bästa U23-EM-saldot i finsk friidrottshistoria. Framtiden skulle vara tryggad.
Ett år senare är det eventuellt lite för tidigt att dra slutsatser, men varningsklockorna borde ringa.
Av Finlands tio medaljörer i Esbo är det bara en, kulstötaren Emilia Kangas, som förbättrat sitt personbästa efter medaljen. I klarspråk är det bara 10 procent av medaljörerna som lyckats med det.
Snittet sett till alla medaljörer i Esbo är 59 procent. Om man ignorerar de finska medaljörerna stiger siffran till 64 procent. Klart över hälften av alla medaljörer har förbättrat sina resultat.
– Det är dags att ta en allvarlig funderare, säger managerlegendaren Jukka Härkönen till Yle Urheilu och påpekar att det är just det här steget som varit de finska friidrottarnas akilleshäl rent historiskt.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många som klarar av att ta steget från junior- till seniortävlingar.
OS-guld, världsrekord...
Dessutom finns det exempel på att U23-EM kunde fungera som en språngbräda. Mykolas Alekna är nu världsrekordsinnehavare i diskus. Markus Rooth tog OS-guld i tiokamp i Paris.
Keely Hodgkinson är nu både Europa- och OS-mästare på 800 meter.
Och flera andra U23-Europamästare har slaktat sina personbästan den gångna sommaren.
Men personbästat berättar inte heller hela sanningen. Silja Kosonen har inte förbättrat sitt personliga rekord, men blev EM-fyra i Rom och OS-femma i Paris. Saga Vanninens sommar förstördes i praktiken av en massa skador.
Juho Alasaari, som tog stavguld med resultatet 571 i fjol, har avklarat sin värnplikt i år och sagt att det påverkats sommarens nivå. Hans säsongsbästa är 552.
Härkönen tycker ändå att det är orsak att tänka på vad man kan göra annorlunda. Han lyfter fram att träningen i dagsläget inte fokuserar tillräckligt mycket på teknik och i stället för mycket på styrka.
Och så vill han se att tränare börjar medge när de inte har det som krävs för att ens adept ska bli en elitidrottare.
– Man kan göra ett hur bra grundarbete som helst, men det räcker inte nödvändigtvis hela vägen. Tränarna ska ha ett resultatansvar också, säger Härkönen.
”Riktigt, riktigt dåligt”
Dessutom tycker han att man i Finland väl lätt fokuserar bara på medaljer för att sätta betyg på hur idrottsnationen mår.
– Om vi tittar på en europeisk nivå så är Finlands situation bra. Vi tar finalplatser. Men då man talar om VM och OS så höjs kravnivån så otroligt mycket att ens en poängplacering är en sjujäkla prestation, säger Härkönen.
Men å andra sidan minskar hela tiden mängden aktiva utövare.
– Om ett år finns det flera grenar i Kalevaspelen där det inte kommer behövas kval alls. Nivån är riktigt, riktigt dålig, säger Härkönen.
Statistiken överraskar träningschefen
Friidrottsförbundets träningschef Jarkko Finni är mycket medveten om utmaningarna. Men siffrorna från EM i Esbo överraskar honom ändå.
– Visst, det är bara ett års sampel men det där är en tuff siffra, säger Finni om faktumet att bara Kangas förbättrade sitt personbästa.
Finni är också fullt medveten om realiteterna. Han lyfter fram en studie som konstaterat att det helt enkelt inte är så att alla juniorstjärnor klarar av att ta klivet in till världseliten.
– Men i studien kom man fram till att siffran är ungefär 20 procent i U18-klassen. Och då snackar vi idrottare som lyckats ta sig till topp 200 i världen. När man presterar bra som U23-idrottare brukar det också gå vägen som senior i högre grad, säger Finni.
Och samtidigt finns det exempel på finska idrottare som utvecklats till stjärnor utan att ha glänst som unga juniorer, utan som har utvecklats först på senare dar.
– Som Jukka Keskisalo och Tero Pitkämäki, säger Finni.
Pitkämäki tog sig aldrig ens till final i U20-VM, utan tog sin första stortävlingsmedalj i U23-EM. Efter det fortsatte utvecklingskurvan peka uppåt.
Det är också ledordet för friidrottsförbundets linje just nu. Idrottsstigen följer principen ”hätäilemättä huipulle”, alltså ungefär ”till toppen utan att jäkta” på svenska.
– Det är möjligt att utveckla en junior på så sätt att man når sin max för tidigt. Och då är det den fortsatta utvecklingen som lider, säger Finni.
– Men jag ser inte det här som ett särdeles stort fenomen i Finland. Som junior ska man lägga grunden för det man vill åstadkomma som senior. Det ställer hårda krav på tränaren. För många junioridrottare tror sig vara odödliga. Det gjorde också jag, avslutar han.
Artikeln är en bearbetad översättning av Yle Urheilus artikel EM-mitalijuhlat ovat enää muisto – Suomen yleisurheilulupausten tulokset herättävät kysymyksiä skriven av Atte Husu.