Ni blev nämligen rasande, men av helt olika orsaker.
”Man skäms inte för sina barn, varje barn är en välsignelse”, skriver en lyssnare.
”Sluta tillskriva mig som förälder vad jag borde känna”, skriver en annan.
”Jag fattar inte frågan, självklart skäms jag för mina barn ibland, de är ju människor”, skriver en tredje.
Vi tar åt oss av synpunkterna och noterar att det här var ett ämne som tycktes aktivera hela känslospektret hos publiken och att vår frågeställning väckte tankar vi inte hade förväntat oss.
Känslor av avundsjuka och otillräcklighet
Å andra sidan, ämnen som får det att hetta till är ofta väldigt intressanta – och det här är inget undantag. Vi fick också svar av några lyssnare som medger att de skäms för sina barn och att skamkänslorna är jobbiga att hantera.
Skammen blir ofta en komplicerad cocktail av avundsjuka (”alla andras barn beter sig”), otillräcklighetskänslor (”jag har misslyckats med uppfostran”), självrannsakan (”hur kan jag tänka så här hemska saker om mitt eget barn”) och allmän irritation.
Vi tackar varmt alla er som skrev till oss – både med egna erfarenheter och med tillrättavisningar! Det resulterade i ett poddavsnitt som säkert kan få många att tänka till.
Några av veckans brev kan du läsa här:
”Jag skäms för att min skam spiller över på mina barn”
Jag har barn med neuropsykiatriska svårigheter och för mig är skammen mångbottnad.
Jag skäms i alla situationer där barnet inte kan läsa av sociala situationer, inte kan bete sig och sticker ut med sitt opassande beteende.
Alla jul- och vårfester där man ska stå på rad och läsa sin dikt är hemska, för jag vet aldrig vad hen kommer att ta sig till inför hela skolan. Jag hade helst stannat hemma.
Sen skäms jag också förfärligt för att jag skäms och inte får vara stolt över barnet. Jag skäms för att jag tappar tålamodet och blir arg och skäller fast barnet redan har dålig självkänsla och vet att det inte duger.
Jag skäms för att jag inte är den mamman jag hade velat vara och för att min skam spiller över på mina barn.
Skämmaren
”Jag skäms för dotterns extrema utseende”
Min dotter och jag bor tillsammans trots att hon nu är snart 30. Hon lever på stöd och bor hos mig för att kunna spara pengar till sina Brazilian buttlift-operationer. Hon har gjort två och ska nu göra sin tredje.
Hon säger att hon gör dem för att må bra och för att inte se ut som jag. Dessutom tar hon på sig en peruk med långt blont hår så att hon ska synas ännu mer.
Tänk att ens barn kan komma så långt ifrån en själv.
Eva 58 år
”Den ena vill bli sjökapten, den andra Ville Viking”
Jag jobbar i en butik och en äldre kund kom in med lyckotårar i ögonen och sa att hon skulle fara på barnbarnets examenskaffe för han hade blivit fastighetsskötare. Hon var så stolt, fastighetsskötare minsann.
En annan kund berättade att sonen fått ett fint jobb på ett av Finlands större rederier. Jag i min fördomsfullhet tänkte direkt kapten eller styrman. Men nej, han hade landat jobbet som Ville Viking.
Varför ska man skämmas när någon hittat ett jobb de trivs med och som får dem motiverade? Jag försöker hålla detta i mitt huvud och har sagt åt mina barn att de ska välja jobb där de trivs, inte där de räknar dagarna till semestern eller pensionen.
Var i stället positiva till det ungdomarna jobbar med, så länge det nu är lagligt.
Nika 40 men låter som 70 och känner sig som 27
