Varenda person som älskar hästar känner igen den känsla av upprymd frihet som du upplever på hästryggen. Den känslan går inte att uppnå någon annanstans.
Det kan i och för sig vem som helst säga om det de älskar. Sedan försöker man kanske emulera den känslan på andra sätt ändå. Till exempel genom spel.
Hästälskare är inga undantag, men trots att ett flertal hästspel har gjorts genom åren har de ofta haft ett stort problem: de är ganska usla. Tills nu.
För det kan vi tacka Horse tales: Emerald Valley Ranch.
En ryttare är inte en gamer, tydligen
Trots min förkärlek för hästspel är jag den första som medger att spelmekaniken brukar vara under all kritik i den typen av spel. Rörlighet i omvärlden, karaktärens möjlighet att utvecklas och något så simpelt som kameravinkel brukar vara utanför spelarens kontroll.
I konsolväg har vi olika varianter av Barbie Horse Adventures där vackra Barbie sysslar med söta hästar i olika uppsättningar, eller Windstorm: Start of a great friendship som långt rider på att spelaren vill titta på höstlöv som faller.
För datorspel ser det lite bättre ut, med insatser som Star Stable-serien och Star Shine Legacy-spelen som faktiskt tyglar balansen mellan okej spelbarhet och kärleken till hästar. Men de är inte nya satsningar.
Mobilspel med hästtema finns förstås, men det säger sig självt att spelupplevelsen inte är densamma på en mobil som på en konsol eller dator.
Visst säger det dåliga utbudet av hästspel något om hur nischad den genren är. De spelen riktas dessutom främst till unga tjejer (fast det alltid finns utrymme för fantaster av alla åldrar och sorter i hästspelsklubben, vågar jag påstå).
Om det här är en del av ett systematiskt förtryck av tjejer i spelbranschen eller ett olyckligt sammanträffande (eftersom den målgruppen knappast är så stor och visst vill spelbolagen förståeligt nog gå på vinst) är en diskussion för en annan dag.
Den dissade hästälskaren
Mina storebröder och jag fick vår första spelkonsol till julklapp år 2000, när Playstation lanserade sin andra konsol. Bröderna konstaterade snabbt att det inte var någon idé att ha med lillsyrran när det var dags för klassiska spel som Grand Theft Auto och Forza – hon var varken intresserad av brottslingar eller bilar.
Dessutom var de spelen för svåra för mig, med för många knappar och funktioner, fast jag spelat hur mycket hästspel som helst före det.
De ”riktiga spelen” fick mig att känna mig urkorkad och klumpig, och jag tror inte att jag är den enda som fallit i den här gropen. Speciellt som intelligens kan spela en roll när det gäller att hantera datorer – eller spela spel (bara för att du inte är fenomenal på spel betyder det såklart inte att du är korkad, red. anm.).
Forskning visar att både finmotoriken och koordineringen mellan händer och ögon kan förbättras tack vare konsolspel. Dessutom kan videospel förbättra problemlösningsförmågor, utveckla sociala kunskaper (ifall man spelar med andra) och till och med boosta minnet.
Därför är det frustrerande när alltför många hästspel fullkomligt ratar allt som kunde heta intressant spelmekanism och istället lägger fokus på hur en hov ska putsas. Men inte Emerald Valley Ranch.
Fantasi som allra bäst
Horse tales: Emerald Valley Ranch är ett uttänkt och välgjort spel. Det är en open world RPG där du utför uppdrag och löser problem, ofta från hästryggen.
Buggarna är många i Emerald Valley Ranch, men pluspoängen är desto fler. Det beror främst på att spelmakarna har fattat proportionerliga beslut.
Spelmekaniken, hästarnas rörelser och själva storyn är alla ganska lagom och det får mig som gamer att känna mig sedd och hörd.
Kunde spelmakarna ha tagit fler risker och krävt mer av spelaren, med till exempel en större värld och mer komplicerad gameplay? Definitivt. Skulle spelbarheten förbättras om buggarna var färre? Absolut. Men som helhet fungerar spelet precis som det ska, och bjuder dessutom på lite mer.
Jag känner nästan doften av skog, hav och häst blandas när jag utforskar det omväxlande och vackra fantasilandskapet, och det är mer än man kan kräva av ett enda spel.
Lämna ultrarealismen för storsatsningar som Star Wars Outlaws. Vi hästspelfantaster vet att det bästa botemedlet mot den dryga verkligheten är en ordentlig ridtur i ett vackert landskap.
Ibland spelar det inte roll om sadeln vi sitter i är fysisk eller digital.
Frihetskänslan från hästryggen finns ändå där.