Under de senaste åren har Bollförbundets kommunikationsavdelning imponerat med sin tonträff. De har varit bäst i den finländska idrottsklassen med budskap och videor i sina egna kanaler.
Nu: Här kommer den stora, inkännande fotbollsfamiljen hem till Olympiastadion.
Det var sol i sinnet på bilderna, målen forsade in, leendena bredde ut sig över hela norra kurvan. Det är bara ett drygt år sen, det känns som minst tio.
För speciellt enad, stolt och ståtlig står familjen inte den här hösten. Resultaten styr reaktionsflödet, och här skar visslingar, burop och den kritiska skanderingen mot förbundet som en slipad kniv genom den becksvarta kvällen.
Drygt 16 000 åskådare hade tagit sig till nationalarenan för en ödesmatch i Nations League. Det var halvfullt, och det finns en risk för att det kan bli tunnare i leden framöver också.
1–2 mot Irland, ett steg närmare degraderingen och bekräftelsen att Finland är en C-nation i Fotbollseuropa.
Där är vi nu, och vi vandrar ditåt med Markku Kanerva.
Mount Everest framför sig
Han är en förbundskapten som gjort guld av gråsten, men det känns som ett annat liv. Nu har han ett klart svagare och spädare spelarmaterial att jobba med, landets största tidning uppger att flera personer i landslaget inte riktigt begriper vilken roll han egentligen fyller och han har Mount Everest framför sig.
Kalla honom lame duck, kalla honom vad ni vill.
Det vi hörde med all önskvärd tydlighet är att massorna har tröttnat på Markku Kanerva. Landslaget har förlorat så mycket att det naturliga är att det bara är en fråga om när någon annan tar över huvudansvaret.
Det värsta?
Man tyckte ju nästan synd om Markku Kanerva den här kvällen.
Jag har vevat reprisen av Benjamin Källmans nick i 87:e och tror att den ska sitta varje gång. Små marginaler sa någon i katakomberna och det där var fotografiet som ramar in ett helt år av motgångar.
Ljubljana förra oktober, Kazakstan i en plattmatch tre dagar senare, Cardiff och en sprucken EM-dröm i mars, en hel Nations League-höst utan styrsel.
Då Robbie Brady dunkade in 2–1 för Irland sulade Markku Kanerva en vattenflaska rakt ner i sitt tekniska område. Jag förstår honom. De missade målchanserna åt upp honom, det är fyra raka förluster i tävlingsmatcher, eller egentligen sju raka förluster i kvalmatcher som har betytt något.
Enkelt uttryckt: Ett saldo som gör att vilken tränare som helst är på väg mot solnedgången.
På väg mot ruta ett
Finland mot Irland var en medioker fotbollsmatch som Finland kunde ha vunnit. Men vilken struktur, vilken kvalitet, vilken ordning och reda vilar det här laget på? Långt ifrån tillräcklig.
Förlorad duell och 1–1, värdelöst markeringsspel och 2–1. Kraschlandning, nattsvart, syntax error.
Nu är det väldigt mycket mindre som talar för att den här Nations League-hösten ska sluta med något annat än raka spåret ner i källaren och tillbaka till ruta ett för Finland.
Det var därifrån landslaget studsade uppåt då alla förälskade sig i Markku Kanerva, det är där allt håller på att sluta.
Eftermälet smulas ner i rask takt – berättelsen om Markku Kanerva har redan fått fläckar – och det är tydligt att vi är inne på sista refrängen. Den låter inte speciellt vacker, och på söndag kommer ett uppretat England hit.
Kanerva har onekligen upplevt lättare dagar på sitt favoritjobb.
Mats Ahlnäs är sportreporter på Svenska Yle och har bevakat herrlandslaget i fotboll på nära håll i över tio år.