Få upp flåset, aktivera alla sinnen och motionera på ett skonsamt sätt.
Så beskriver stiglöparen Eva-Lotta Backman vad ett träningspass i terrängen kan bjuda på.
För några år sedan råkade Backman ut för en knäskada som gjorde sig påmind när hon sprang på platt mark. Hon upptäckte då att det inte gjorde lika ont att springa i skogen, och gick därför över till stiglöpning.
– Det är snällt mot kroppen att springa i naturen. Det sliter inte på knäna, höften och vristerna på samma sätt som då vi springer längs en sandad eller asfalterad väg, säger Backman.
Bättre utrustning ger fler möjligheter
Stiglöpning, eller trail running, är en träningsform där man springer på små stigar i skogen i stället för på platt mark. Sporten har ökat i popularitet i Finland och i år samlar stiglöpningsevenemang runtom i landet omkring 22 000 deltagare.
Backman tror att en av anledningarna till att intresset ökat är att utrustningen som är anpassad för motionsformen blivit bättre.
– Vi kan kolla var vi är genom pulsklockor eller telefoner. Det gör att man vågar på ett helt annat sätt, konstaterar hon.
Inte bara en solosport
Det roligaste med sporten är gemenskapen, säger Backman. Hennes intresse för stiglöpning sporrades av likasinnade som hon hittade via löpgrupper på nätet.
– Sök dig till olika grupper som tränar. Det finns olika nivåer, börja långsamt och så ökar du på! I de grupper där jag varit med har det funnits sådana som aldrig sprungit förut och i dag springer de riktigt bra, säger hon.
Stödförband kan löna sig
Trots att stiglöpning i regel är en skonsam sport medger Backman att det finns risker med att springa i skogen. Det är lätt hänt att man ramlar eller stiger snett och därför är det bra att ha ett stödförband med sig om olyckan är framme.
– För oss händer det väldigt sällan. Ibland vristvrickningar, men det är nog det enda, säger hon.
Promenera över tröskeln
Steget att ta sig ut på stigarna kan kännas högt för den ovana löparen. Men låt inte ord som intervallöpning och backträning avskräcka dig, tycker Backman.
– Det är bara att våga! Du måste bestämma dig för att du ska springa. Sedan måste du hitta gruppen du passar in i, säger Backman.
Men om man är i riktigt risigt skick?
– Promenera! Gå i uppförsbacke och nedförsbacke och spring lite emellan. Det kan vara hundra meter eller tio meter. Då får man sakta upp grundkonditionen.
Backman tipsar om att räkna avstånd med hjälp av träd – bestäm dig för att springa en sträcka mellan till exempel två träd. Efter hand kan du öka avståndet.
Som inspirerande ord till dem som inte är några superlöpare, men är försiktigt intresserade av att prova på, säger Backman följande:
– Det bästa med att löpa längs stigarna är friheten att få vara i naturen, känna vinden mot kinden och fukten från bladen. Man är inte bunden till en fast rutt och hjärnan får tänka fritt och vila.
Hur rör du helst på dig – och varför? Inomhus eller utomhus, ensam eller i grupp? Berätta i kommentarerna!