Historikern och forskaren Matias Kaihovirta avhandlar 142 år av Pojos historia på drygt 350 sidor i den nya boken Jord och järn – Pojo kommun 1866–2008. Boken tar avstamp i det år Pojo socken blir en av Finlands nya landskommuner och tar slut då Pojo blev en del av den nygrundade kommunen Raseborg.
En av de första figurerna som dyker upp i boken är baronen och friherren Eduard Hisinger som ägde Brödtorp gård. Han var något av en kommundirektör innan det fanns kommundirektörer.
– Jag kallar honom för kommunens starka patron. Han var väldigt inflytelserik och satte sitt avtryck på de första årtiondena från 1860-talet till sekelskiftet, säger Matias Kaihovirta.
Hisinger var kommunalnämndens ordförande i Pojo. Han arbetade för att bygga den första folkskolan i Pojo och utvecklade biblioteket och den första sparbanken i Pojo.
Det var de stora gårdarna och bruken som bar upp Pojo kommun.
I slutet av 1800-talet började man förändra produktionen inom industrin. Både Fiskars och Billnäs bruk började utvidga sin produktion och massproducera verktyg, vilket ledde till att det behövdes mera arbetskraft.
– Det gjorde att mera människor flyttade hit och också att språkförhållandena förändrades, så att det kom mera finskspråkiga hit, fortsätter Kaihovirta.
Det här ledde bland annat till en tvist om huruvida man skulle öppna en skola för de finskspråkiga barnen eller inte. De mäktiga männen i kommunen menade att de finskspråkiga barnen borde gå i svenskspråkiga skolor.
– Här börjar ett tvisteämne som har följt med i Pojos historia.
Det som har utmärkt Pojo är de stora klasskillnaderna. Dels fanns de stora gårdarna med friherrliga ätter, dels arbetarbefolkningen som var betydligt större. Det innebar att det i princip inte fanns något mellanskikt.
– Arbetarrörelsen växte fram bland de lägre samhällsklasserna och det fanns inte några balanserande krafter, säger Matias Kaihovirta.
Patronerna i Pojo ville förbjuda arbetarna att ansluta sig till fackföreningen och hotade med att de i så fall skulle få sparken. Det här väckte starka reaktioner och bäddade för konflikter för flera årtionden framöver.
I mitten av 1900-talet gick det väldigt bra för Pojo kommun. Industrin blomstrade, skatteintäkterna var goda och arbetslöshetsprocenten var noll.
Man kan kanske säga att det var Pojos glansdagar, men det beror på hur man resonerar, säger Matias Kaihovirta.
– I slutet av kommunens historia har man lyckats rädda de gamla bruken trots att industrin har försvunnit. Turismen kring golfbanorna inleddes också då. Så man kan också tycka att det är en storhetstid.
Pojo sockens historia från medeltiden fram till år 1865 finns sedan tidigare utgiven i tre delar.
