Murr och skogens ljus är en föreställning för sinnena. Redan i foajén där föreställningen börjar, skapas en stämning där lugnet får lov att råda och skogens ljud och element får ta över. Vidare inne på Studioscenen vid Åbo Svenska Teater, hjälper Ingemar Raukolas sagoberättarröst att föra en i rätt stämning. Han håller publiken engagerad genom att inkludera varendaste en i föreställningen: ”Du, och du, och du, också du.” Alla är delaktiga i det som sker.
Den drygt 30 minuter långa föreställningen är en skogsberättelse för barn i åldern 3–7 år. Den består av texter från Kaisa Happonens och Anne Vaskos bokserie om björnen Murr, samt den aktuella sagoboken med samma namn. Dramaturgen och regissören Meri Anna Hulkkonen har gjort sagan till en levande och meditativ föreställning, vars utseende och detaljer eggar fantasin och pockar på ens uppmärksamhet. Också en vuxen kan genom den här pjäsen få en välbehövd paus mitt i vardagshetsen.
”Det var särskilt under de mörka nätterna som Korpen mindes, för att i mörkret syntes det som syntes. Och det som inte syntes, kunde en fantisera.”
Scenen blir en levande skogslänta
Den unga publiken får sitta på själva scenen, på handsydda små kuddar som ser ut som stenar, som om man satt i en skogsglänta. I mitten finns en cirkel med mossa och lav och runt omkring höjer sig fantasifulla, kaktusliknande tygväxter som glimrar. Raukola står mitt i det hela och berättar historier om björnen Murr. I publiken sänker sig lugnet – det sprider sig så till den grad att mina egna tankar börjar vandra, men de små föremålen som tidvis skickas runt i publiken, håller en alert.
När älgen får se sin egen spegelbild i vattenytan, får en blänkande skål med vatten gå runt i publiken. Barnen i publiken tittar ner i skålen och låter den andäktigt gå vidare, noga med att inte spilla. När stjärnorna tänds på himlen, speglar de sig också i vattnet, som består av en mörkblå filtmatta som omger mossan. Små lampor glimrar i mattan och barnen sänker sig genast ner för att betrakta dem.
Det känns verkligen som om vi ligger i skogen, under ett täcke av mossa.
Skrattet sprider sig i publiken när Raukola ligger och sprattlar med händer och ben i luften. Det här är ett bevis på att det enkla alltid fungerar – ibland behövs det inga specialeffekter för att glädjen ska spridas. Slutligen får publiken lägga sig ner bland stenarna och täcka sig själva med gröna handdukar som har små fläckar av insytt filttyg. Det känns verkligen som om vi ligger i skogen, under ett täcke av mossa.
Scenografen och kostymdesignern Fabian Nyberg har gjort ett enastående jobb i att skapa en skogsglänta på scenen. Varenda liten pryl, från stenkuddar till en livslevande liten gran, är väl vald och bidrar till helheten. Även Juho Golnicks ljus- och ljuddesign hjälper till med att skapa både omväxlande dunkel och strålande vårljus på scenen.