Inledningen var bra. Presidenten för FN-konferensen COP 29 Muktar Babayev höll ett öppningstal där han med emfas bad alla världens länder begrunda att vi nu står inför vårt livs lopp.
– Vi borde hinna minska på våra fossila utsläpp tillräckligt snabbt för att hindra planeten värms upp till obeboelighet, var hans budskap.
Men när han lovade att Azerbajdzjan kommer att visa vägen började lyssnarna kanske känna tvivel. För samtidigt planerar landets oljebolag Socar att utvidga sin utvinning.
Och mycket riktigt, när mötet sedan skulle komma igång måste det skjutas upp eftersom man inte var ense om agendan.
– Det är viktigt med engagerande tal i början, men det är nu man skördar det man sått tidigare och det verkar som om ordförandelandet inte haft resurser att förbereda mötet så bra att allt skulle gå som smort, säger Bernt Nordman som är WWF:s klimatexpert.
Lösning nära för marknaden med kolkrediter
Bernt Nordman är på plats i Baku för att följa förhandlingarna om utsläppsminskningarna.
Det är framför allt Parisavtalets artikel 6 som reglerar mekanismer för samarbete mellan länder och handel med utsläppsminskningar.
Under Parisavtalets artikel 6 kan länder samarbeta för att nå sina respektive nationella åtaganden för utsläppsminskningar. För tillfället är marknaden med kolkrediter inte tillräckligt övervakad.
För att övervaka att samarbetet utvecklas har FN tillsatt ett övervakande organ (Supervisory body) som ska skapa ett detaljerat regelverk.
Förslaget handlar om hur man ska hantera den risk som finns när man talar om naturliga kolsänkor, alltså skog och mark.
Om en skog brinner försvinner den bundna koldioxiden tillbaka ut i atmosfären. Om klimatnyttan på det här sättet försvinner, vad händer då med de kolkrediter skogen gett? Och hur ska man hantera det faktum att naturliga kolsänkor inte är permanenta?
– Nu har det här övervakande organet för en månad sedan kommit fram med ett utarbetat förslag som gäller kolbindning. Det verkar vara ganska nära ett avgörande och jag tror att man kommer att nå en lösning på det här mötet, säger Nordman.
Klara regler ger fattiga länder trygghet
– Det finns en potential i utvecklingsländer att kunna binda kol i både jordbruksmark och framförallt skogar.
Tanken bakom artikel 6 och marknadsmekanismerna är att de ska bidra till att mobilisera privat finansiering till klimatåtgärder genom att skapa nya fungerande marknader, säger Bernt Nordman.
Målet är att fasa ut fossila bränslen och ersätta dem med förnybara energikällor, eller göra större investeringar i helt ny teknologi, till exempel inom stål- eller cementtillverkning.
Finansiering har länge varit den avgörande frågan. För utan en betydande finansieringsinsats från de rika länderna får man inte alla länder att gå med på de utsläppsminskningar som behövs.
Det är dyrt att förändra hela samhället, att bygga om elproduktionen och hela trafiksystem.
Dessutom lider utvecklingsländerna redan nu mycket allvarligt av den klimatförändring vi ser.
Kina vill leda den globala södern
Förhandlingarna om finansiering hämmas av att Kina, som har de överlägset största utsläppen, inte vill räknas till de rika länder som ska betala.
Landet vill se sig som en ledare för det globala syd och därför vill man inte bli ett av de länder som förutsätts bära ansvar inför utvecklingsländerna i klimatsamarbetet.
Man vill vara ett av utvecklingsländerna mot de utvecklade västländerna.
Men nu när USA är splittrat i klimatfrågan och Donald Trump övertar Vita huset kanske Kina kan tänka sig att ta ledarrollen. Landet gör redan väldiga investeringar i förnybar energi, ny infrastruktur och produktionskapacitet i utvecklingsländer så dess roll är komplex.
– Alla är nog ense om att när vi talar om finansiering från rikare länder, så tänker sig ingen att Kina ska vara en mottagare, säger Bernt Nordman.
Varför inte koppla ihop natur och klimat
WWF och andra miljöorganisationer vill sammankoppla biodiversitetskonventionen och klimatkonventionen.
Biodiversitetskonventionens partsmöte i Colombia för två veckor sedan nådde inte ett avslutande avtal, men arbetet fortskred på många fronter.
– Vi ser ett stort behov att ha mera koordinering, mera dialog mellan de här processerna och mera formella gemensamma förhandlingar eftersom problemen har samma grund och många av lösningarna, inte minst finansieringen, så att säga gäller båda, säger Bernt Nordman.
Enligt Nordman finns det många lösningar som gynnar både biodiversiteten och klimatet och det borde världen nu fokusera betydligt mera på.
Det borde vara möjligt att utforma krediter också för biodiversitet.
Det här mötet får visa om världen är redo att samarbeta på två spår samtidigt för att nå målet om en beboelig planet. Om inte, sparkas bollen framåt till COP 30 i Brasilien.