Ett uppbrott är sällan vackert. Det här? Inflammerat och i det stora bara onödigt.
Markku Kanerva är fortfarande alla tiders finländska förbundskapten – flest landskamper, störst meriter, mest älskad – men folkets gränslösa kärlek begravdes i ett täcke av frustration och besvikelse senast i höst.
Det är en konst att sluta i tid, och Kanerva blev som förbundskaptener oftast blir. Han kramade om sitt uppdrag tills knogarna var vita och idébanken gapade tom.
Nu lämnar han ett landslag som har fått självförtroendet slaget i spillror, bara förlorar matcher och rasat ner till C-divisionen i Nations League. Cirkeln är sluten, Finland är tillbaka där Kanerva började för åtta år sedan och det är svårt att tänka sig ett mer misslyckat avslut.
I dag landade Bollförbundet i ett beslut som ingen kan ifrågasätta, men det här borde ha stökats undan för minst ett halvår sedan. Det var ett monumentalt misstag att låta Markku Kanerva dunka huvudet i bergväggen i sex matcher till.
Nu vet vi konsekvenserna av en bortkastad höst. Finland dalar på världsrankningen, faller i seedning, spelar på C-nivån i nästa Nations League och ska in i ett VM-kval utan framförsikt på andra sidan nyår.
Det är jobbigt att tvingas tillbaka till ritbordet – och då Bollförbundets sportsliga styre har satt sig får det inte bli fel en gång till.
Konkreta krav och frågor
Då Bollförbundet lyfte in Markku Kanerva som förbundskapten en decemberdag 2016 stod alla stjärnor rätt. Finland fick en förbundskapten som kunde sina spelare och hade en glasklar spelstil.
När landslaget går in i post Markku Kanerva-eran behövs liknande egenskaper.
En konkret kravlista kunde låta så här: A-landslaget behöver en tränare som förstår finländsk fotboll i grunden, är väl medveten om den spännande U21-generationen som ska till EM i sommar och redo att inventera materialet.
Ett konkret frågebatteri kunde låta så här: Hur ska ett finändskt landslag spela? Vilka spelare ska bära landslaget in i nästa kapitel? Vilka metoder använder man för att kompensera faktumet att Finland är ett litet land?
Det krävs fotbollskompetens, intelligens, en hel del tur, en bred bild av var Finland står – i en fas där tid knappt finns.
VM-kvalet lär starta i mars, det kan mycket väl vara två träningspass före premiären och det känns nästan onödigt att påpeka att nästa förbundskapten ska få två kval på sig för att ens ha en chans.
Därför borde Honkavaara vara högt upp
Det är flåsigt och härligt att fantisera om utländska namn, men det känns nästan givet att valet faller på ett inhemskt namn. Dels på grund av kravlistan och tidtabellen, dels på grund av Bollförbundets sportsliga och ekonomiska läge.
Om Finland ens ska prata med lite trovärdighet om VM-kvalet nästa år kan förbundet inte chansa med en tränare som knappt har hört talas om hälften av spelarna.
Och därför måste Jani Honkavaara ligga högt på prioritetslistan.
Han är en vinnande tränare i finländsk fotboll, han har insyn i landslaget redan nu och en bevisad förmåga att ge unga chansen i klubbmiljön. Dessutom är han taktiskt slipad och pragmatisk – två egenskaper som ett landslag av Finlands storlek alltid kommer att ha nytta av.
På åtta år gick Kanervas landslag från stadigt stilla och tryggt i prestationerna till flaxigt och skört. Då allt är över kan det bli så att Kanerva får titta på när hans högra hand kliver in i hissen och åker upp till Fotbollsfinlands största tränarjobb.
När allt summeras tog Kanerva landslaget från nollpunkten till mästerskapsminnen, men han säger farväl till ett landslag som stannade vid Mount Everest.
Framtiden? Den får någon annan ta hand om.