”Det brukar växa poesi i Österbotten” lär en ålderstigen Johan Ludvig Runeberg ha skrivit i ett brev till gymnasisterna i Vasa där han uppmuntrade dem att skriva dikter. Under årens lopp har denna utsaga kommit att bli ett mantra som upprepats och blivit ett faktum: det växer poesi i Österbotten.
År 1984 utkom en antologi med poeter från Jakobstadsnejden med just titeln Det brukar växa poesi i Österbotten. På 1970- och 80-talet utkom de facto ett flertal antologier med texter av österbottniska författare, både prosa och poesi, ofta i Svenska Österbottens litteraturförenings regi.
I Österbotten är man mån om att värna, vårda och lyfta fram de egna författarna – KulturÖsterbotten, det vill säga Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, har till exempel sammanställt ett flertal antologier där man presenterar österbottniska författare med utgångspunkt i olika teman. Antologierna finns tillgängliga på webben och är nerladdningsbara.
Folk brukar lite skämtsamt fråga sig om det finns något speciellt i vattnet i Österbotten som gör att det kommer så många författare just därifrån, men jag tror att det handlar om hängivna och inspirerande modersmålslärare, tillgång till ett brett utbud av böcker på det lokala biblioteket, litterära förebilder och -föregångare som visat vägen, stöttande och uppmuntrande författarkolleger, sammanhang och strukturer som bär.
Allt detta vittnar författarna om i den nyutkomna antologin 19 poeter. Österbottnisk poesi på 2000-talet sammanställd av poeterna Tomas Mikael Bäck och Nicko Smith.
Stora hål i urvalet
En antologi som 19 poeter. Österbottnisk poesi på 2000-talet fyller en funktion som ett slags tidskapsel, men är också intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv: antologier som Finlandssvenska kvinnor skriver (1985) och Femtiosex österbottniska författare om sig själva (1990) är verk jag ständigt återkommer till för att se hur författarna själva tänkt och resonerat kring sitt författarskap vid en viss tidpunkt av sitt liv.
I 19 poeter. Österbottnisk poesi på 2000-talet får man en inblick i författarnas tankar kring vad poesi är för dem, varför de skriver poesi, var, när och hur de skriver, vilka teman deras verk kretsar kring, samt vilken deras relation är till den österbottniska litteraturen – framför allt poesin – och till Österbotten överlag. Jag anar att författarna fått ett frågebatteri som grund för sina texter/sina svar.
Tanken med antologin 19 poeter. Österbottnisk poesi på 2000-talet har varit att presentera den poesi som skrivs idag av författare med koppling till Österbotten.
Frågan infinner sig: vad är ”österbottnisk poesi”, och finns det något som förenar poeterna som har en anknytning till just denna geografiska plats? Jag återkommer till detta.
Nicko Smith, en av redaktörerna för antologin, konstaterar att de nitton författarna som medverkar i antologin är de som svarat på uppropet och som varit intresserade av att medverka. En förutsättning för medverkan har varit att författarna har publicerat minst en diktsamling under 2000-talet.
Bland de medverkande författarna finns såväl utflyttade som inflyttade österbottniska författare, författare som primärt gett ut sina verk på egen hand eller på mindre förlag vid sidan av väl etablerade författare, och författare som gett ut ett fåtal titlar i bredd med författare med en bibliografi som upptar en hel sida.
Förutom Tomas Mikael Bäck och Nicko Smith själva medverkar till exempel prisade poeter som Ralf Andtbacka, Ulrika Nielsen, Matilda Södergran och Heidi von Wright samt författare som Rickard Eklund, Johanna Boholm och Bror Rönnholm i antologin.
Det som slår en är att det finns minst nitton österbottniska poeter till som kunde, och borde, ha ingått i antologin.
Det finns ett flertal centrala författarskap som saknas, vilket är oerhört synd. Jag tänker på författare som Emma Ahlgren, Ann-Helen Attianese, Thomas Brunell, Lina Bonde, Eva-Stina Byggmästar, Catharina Gripenberg, Rosanna Fellman, Gurli Lindén, Carina Nynäs, Oscar Rossi och Catharina Östman, samt en del österbottniska författare som idag kanske är mer kända som prosaister, men som har skrivit poesi under 2000-talet – bland dem Berndt Berglund, Ann-Luise Bertell, Philip Teir och Hannele Mikaela Taivassalo.
Hålen efter de saknade författarna blir synnerligen stora, för att inte säga avgrundsdjupa – inte minst eftersom flera av författarna i antologin hänvisar till dem och nämner dem som stora inspiratörer för sitt eget skrivande, som till exempel Eva-Stina Byggmästar eller Catharina Gripenberg. Och poeter som Lina Bonde och Rosanna Fellman lyfts fram som centrala röster för en starkt politisk och aktivistisk diktning med koppling till Österbotten idag.
Dikter som väcker nyfikenhet
De nitton medverkande författarna presenteras med en kortfattad text som handlar om deras författarskap – en del författare skriver om sig själva, andra har uppenbarligen blivit intervjuade. En del presentationstexter vacklar mellan första och tredje person, vilket kan vara en aning förvirrande.
I regel är de texter där författarna själva fört pennan mer personliga, resonerande och reflekterande – inte minst när man försöker ringa in vad poesi är eller varför man skriver just poesi.
Av varje författare ingår också ett smakprov på dennes poesi – ett urval som varierar mellan någon enstaka dikt till en handfull dikter, vilket givetvis är otillräckligt för att ge en helhetsbild av författarens stil, språk eller tematik. Men texterna väcker mersmak och nyfikenhet.
Frågan om man kan definiera vad som kännetecknar ”österbottnisk poesi” är knepig. Även om man kan urskilja och peka ut vissa specifika platser och ställen som ”österbottniska”, eller notera regionala dialektala ord och uttryck i olika texter, är det vanskligt att inordna poeter och poesi i ett visst fack.
Ralf Andtbacka påpekar att han som österbottnisk författare ofta har skäl att värna sig mot såväl interna som externa schabloner och föreställningar om vad som är karakteristiskt för Österbotten, österbottningar eller österbottnisk litteratur:
”Sådana beskrivningar handlar vanligen om att någon vill manifestera sin självbild genom att förminska någon annan till typ och hanterlighet. Men sådana enkla identiteter finns inte och i den meningen existerar inte Österbotten heller (---)”.