Vi börjar med det positiva. Finlands U20-landslag gjorde en riktigt, riktigt bra turnering.
I hemlandet verkade de flesta överens om att Juniorlejonens landslag hör till medaljfavoriterna, men i framför allt Nordamerika såg man Finland som en outsider.
Med det som utgångsläge är det inte bara godkänt utan anmärkningsvärt att ta silver och tvinga topptippade USA till förlängning i finalen.
De finländska experterna som trodde på Juniorlejonens chanser (som Yle Sporten) påpekade också att mycket måste gå rätt för att det ska gå vägen för landslaget. Och det positiva är att det mesta faktiskt gjorde det.
Petteri Rimpinen var minst lika het i landslagsdressen som i ligan, lagspelet var bäst i turneringen och det ska tränaren Lauri Mikkola ha en eloge för.
Mikkola bättre tränare än för ett år sedan
Efter en kritiserad insats i JVM i fjol hade Lauri Mikkola helt klart tagit åt sig att göra vissa saker bättre, och den här gången gjorde Finland i regel mer fulländade insatser.
Mikkola lyckades redan i fjol få spelarna att tagga till – men då saknades förmågan att göra kompletta matcher då det betydde som mest.
Det kom fortsättningsvis stunder då det kändes som att coachningen inte riktigt var tillräckligt bra. Det var frustrerande att se Juniorlejonen backa hemåt i den tredje perioden i semifinalen mot Sverige. Det var nervöst att se hur Finland bara stod stilla i egen zon då USA öste på i finalen.
Faktum är dessutom att man med ett sämre material måste lyckas perfekt med coachningen för att ta guld. Det lyckades Finland inte med.
Och faktum är fortfarande att Finland förlorar mot USA, Sverige och Kanada i individuell talang.
Spelarna verkade själv inse att de är mindre skickliga
Sett till puckskicklighet och skridskostyrka är det ingen fråga om saken. Det fanns en orsak till att de finska spelarna med våld höll pucken i liv då det undantagsvis stod fyra spelare på isen per lag i förlängningen mot Sverige.
Med bara tre spelare där var det motståndarna som hade övertaget. Det visade USA i finalen, där de kunde ha avgjort flera gånger innan Teddy Stiga till slut fick in pucken bakom Rimpinen.
Det går att kompensera med jävlar anamma, men det räckte bara i två och en halv period i finalen. Då USA bestämde sig för att spela för fullt var det bara ett lag som fick hålla i pucken.
Men det här är förstås ingen nyhet. Det är en trend. Det är ett samtalsämne som inte kommer att försvinna i första hand, utan som kommer att återkomma senast då NHL-draften närmar sig och ingen finländsk utespelare förutspås gå i den första omgången.
Mottrenden som ger hopp
Men nu finns det också en motsatt trend som tyder på att spelarna själva insett att de måste ta på sig ansvaret för sin egen utveckling.
Totalt 9 av de 25 spelarna i truppen spelar numera i nordamerikanska serier. Det är inte en särdeles hög siffra, men ändå rekordstor i JVM-sammanhang om man frågar tränaren Mikkola.
De flesta insatta – exempelvis NHL-scouter som Yle Sporten pratade med i U18-VM i fjol – ser den inhemska ligans tråkiga tröghockey som en enorm orsak till att utvecklingen stampar på stället.
I den öppna, på tok för stora, ligan får juniorer speltid bland seniorer mycket snabbare än i andra länder och tvingas anpassa sin spelstil till hur laget spelar för att få stanna där. 1+1=2 – då hämmas den individuella utvecklingen.
Man kan tycka vad man vill om vad det innebär för finsk hockey i allmänhet, men faktum är att juniorerna som flyr den inhemska långsamma och ålderdomliga ishockeyn (som Emil Hemming och Kasper Halttunen) kommer att visa vägen för Juniorlandslaget i framtiden också.
Och om några år behöver man kanske inte längre sitta i tv-soffan och behöva hoppas på en tursam studs för att Finland ska gå hela vägen.
Mattias Simonsen är Yle Sportens ena NHL-poddare som bevakat landslagsishockey i flera år.