I Stjärnhallen i Nykarleby pågår en innebandyturnering för högstadieflickor. Ovanför spelarbänken hänger fyra spelskjortor med lokala klubben Blue Fox frysta spelnummer. En av dem tillhör Jori Isomäki. Under sin aktiva tid spelade Isomäki för Blue Fox i totalt tjugo säsonger.
I dag tittar han in i sin gamla hemmahall för att heja på tjejerna från Zachariasskolan, skolan där han verkat som gymnastiklärare i över tio år.
Då skoldagen är slut hoppar Isomäki i bilen och kör drygt hundra kilometer till sin andra arbetsplats, Sykehalli i Seinäjoki. Där gör han sin tredje säsong som huvudtränare för ligalaget SPV (Seinäjoen Peliveljet).
Strax före jul vann den tidigare landslagsbacken det största man kan vinna inom innebandyn. Det skedde i hans tredje jobb. Efter att som spelare ha tagit tre VM-silver i början av 2000-talet fick han som assisterande landslagstränare i fjol äntligen det VM-guld han saknat.
Hade junioridrotten i Isomäkis barn- och ungdom varit organiserad som den är i dag, hade han knappast blivit den innebandyikon han nu är.
– Man tvingades inte välja gren som i dag. Om somrarna spelade jag fotboll och tennis, om vintrarna ishockey och innebandy.
Den sport Isomäki satsade mest på var ishockey. Målet var att bli landslagsspelare.
Då han i 20-årsåldern insåg att hockeydrömmen knappast skulle förverkligas bytte han sport. Och blev landslagsspelare i innebandy i stället.
– Jag tycker det är en katastrof att man i dag redan i 10–12-årsåldern måste veta om man ska bli hockeyproffs, friidrottare eller innebandyspelare, säger Isomäki i Sportliv.
Han är övertygad om att alla förlorar som junioridrotten fungerar just nu. I värsta fall leder det till att allt idrottande tar slut redan i de nedre tonåren.
Se Sportlivs reportage om Jori Isomäki på Arenan:
Blue Fox närmast hjärtat
Den främsta orsaken till grenbytet var ändå inte chansen att bli landslagsspelare.
När Isomäki gjorde sin militärtjänst spelade han FM-serieishockey med Raumolaget Lukkos A-juniorer. I innebandyn skulle han få träna och spela med sina bästa kompisar från barndomen. I Nykarleby där han bott hela sitt liv.
– Från det att vi var åtta år gamla lekte vi i skogarna och spelade fotboll och innebandy tillsammans. Så när Blue Fox steg till ligan ville jag absolut vara med.
Det är med värme i rösten Jori Isomäki talar om det han kallar sitt andra hem. Det som i dag är Lilla Björn i Stjärnhallen och i hans barndom helt enkelt Ungdoms- och idrottsgården. På den tiden den enda träningssalen i Nykarleby och platsen där han och hans kompisar höll till varje dag efter skolan.
– När vi spelade i ligan i slutet av 90-talet tränade vi här i en alldeles för liten sal. Den är tio meter för kort och fem meter för smal, så vi tränade alltid fyra mot fyra. Det gav nog motståndarna en liten fördel, minns Isomäki 30 år senare.
Innebandy spelas med fem utespelare och en målvakt i vartdera laget.
Med distans har också ruljansen kring hemmamatcherna fått ett skimmer över sig. Tills Stjärnhallen blev klar år 2006 spelade Blue Fox sina hemmamatcher i Jakobstad.
– Matchdagarna kom vi med bilsläp till hallen och tog med oss sargen och målen och lite läktarbitar och körde till Jakobstad. Det var en heldagsgrej att spela hemmamatch. Och det var det roligaste som fanns.
Killarna i laget gjorde allt tillsammans. Planerade, arrangerade talkon, samlade in pengar.
– Jag har varit med i många fina idrottsföreningar, men för mig har Blue Fox varit den absolut viktigaste.
46 landskamper som spelare
Eftersom Isomäki var sugen på landslagsspel fick han tänka till då Blue Fox efter fem år i ligan föll till division ett. Inför hemma-VM 2002 blev det därför en säsong i ligalaget OLS i Uleåborg.
– Tillsammans med Johnny Ojala körde vi 250 kilometer till träningarna och matcherna i Uleåborg. Det blev mycket tid i bilen.
Men satsningen gav önskat resultat. År 2002 spelade Isomäki i sitt andra VM och precis som i det första två år tidigare och det tredje fyra år senare fick de blåvita nöja sig med silver efter finalförluster mot Sverige.
Speciellt den sista som spelades i Globen i Stockholm har lämnat sina spår.
– Jag är ingen människa som tänker mycket bakåt, men det är en match som fortfarande är ganska jobbig för mig att tänka på. Vi var det klart bästa laget i VM 2006, inget snack om saken. Men då var vi ännu inte riktigt mogna för guld och förlorade i förlängningen.
När Isomäki för drygt två år sen utsågs till assisterande landslagstränare hade han inte revansch i tankarna. Trots att VM 2024 skulle gå i Sverige.
Men en revansch blev det, för både honom och förbundskaptenen Esa Jussila.
– Visst är det lite häftigt att vi båda var med som spelare 2006 då VM slutade i en bitter förlust, och nu fick vi vinna guld på ett liknande sätt som Sverige gjorde då.
I finalen låg Finland under med 0–4, vände matchen och vann på förlängning.
– Guldet är nog viktigt för mig personligen då jag aldrig fick det som spelare.
Tränar med känsla
I Sykehalli i Seinäjoki samlas ett gäng pratglada killar till kvällens träning. Det går inte att ta miste på sammanhållningen och den goda stämningen.
Även om Blue Fox är den klubb som ligger Jori Isomäki närmast hjärtat bultar hans hjärta just nu för ligalaget Seinäjoen Peliveljet.
Efter att tre år i följd ha åkt ur slutspelet redan i kvartsfinal bara måste det gå bättre i år. Som spelare vann Isomäki sitt enda FM-guld med just SPV år 2012.
– SPV har ett helt fantastiskt lag för tillfället. Det är ungefär som ett kompisgäng, som Blue Fox i mitten av 90-talet. Killarna är väldigt engagerade och många har spelat innebandy tillsammans redan i 10–15 år.
När lagmötet inför träningen kommer igång märker man att Isomäki inte är som många andra tränare. Det är inte han som hörs mest.
– Jag vill höra spelarnas åsikter, känslor från plan. Sen funderar vi tillsammans vad som är smart och vad som är osmart. Det är väldigt viktigt för mig att det inte bara är jag som bestämmer.
På planen är det full fart från första stund. Isomäki rör sig över golvet med långa kliv, viftar med armarna och ropar ut instruktioner och beröm åt alla håll.
Jag vill komma med mycket energi till träningarna och matcherna. Jag går väldigt mycket på känsla när jag coachar.
I en idrottsvärld där man i dag för statistik över precis allt, har Isomäki valt en annan väg.
– Det finns tränare som kollar jättemycket på statistik och säkert kunde jag också hitta något där men statistik är ingenting för mig. Det absolut viktigaste är känslan och det jag ser på planen.
Gymnastiklärare med en mission
I Komarov-arenan i Nykarleby har en grupp högstadieelever i dag ishockey på schemat och på huvudet har läraren Jori en hjälm han fått av självaste Leo Komarov.
– Jag vill hjälpa de elever som inte riktigt hittat sin grej inom idrott och motion. Så att de när de går ut högstadiet eller gymnasiet hittat något de är intresserade av. Det må sen vara att gå på gym, gå långa promenader eller någonting annat. Jag vill att de ska förstå vikten av att röra på sig.
Själv höll Isomäki på med många sporter ända upp till 20-årsåldern. I dag kan det vara omöjligt att kombinera ens en sommar- och en vintersport.
– Om vi tar ett fotbollslag som exempel så har de matcher och träningar på sommaren. Men de vill också utveckla laget vintertid. Hänger du inte med året runt halkar du efter.
Och får kanske ingen ny chans.
Många föreningar är verkligen engagerade och vill framåt. Men vill vi framåt för tidigt och för snabbt?
Isomäki önskar att föreningarna istället gav barn och unga möjlighet att utöva många sporter så länge som möjligt. Han är övertygad om att en fotbollsspelare blir bättre på fotboll om hen också spelar ishockey på vintern.
– Jag är säker på att vi på det sättet skulle få fram ännu fler talanger. Och vi skulle få ungdomar att hålla på ännu längre med någon sport. Det att vi satsar på bara en sport redan i ett tidigt skede, det är det sämsta för tillfället.
I värsta fall slocknar gnistan redan i högstadie- och gymnasieåldern.
Idrott är livet
I det egenhändigt byggda huset i Nykarleby sitter pappa Jori och dottern Neea och pratar innebandy.
Både Neea och storasyster Noora har gått i pappas fotspår. Noora, som studerar i Åbo gör sin fjärde säsong i ligalaget FBC Loisto och debuterade i fjol i landslaget. Neea, som går på gymnasiet, spelar i Blue Fox i division ett, men funderar också på en flytt till Åbo för studier och ligaspel.
Neea ska strax iväg på innebandyträning med sitt lag, medan Jori ska spela padel med tre gamla kompisar.
Många har frågat hur han fortfarande orkar hålla på med allt.
– Många tänker att jag har flera jobb, men jag vet egentligen inte hur många jobb jag har. Eller om jag har något jobb alls egentligen, säger Isomäki fundersamt.
Han känner väldigt sällan att det skulle vara jobbigt att stiga upp på morgonen och gå till skolan. Och det känns väldigt sällan jobbigt att gå på träning.
– Jag får göra det jag älskat hela mitt liv. Från en liten kille som tyckte om att sporta med andra till att tillsammans med andra fundera kring vårt spel och vårt lag.
Men visst finns det stunder då också evighetsmaskinen Jori Isomäki är väldigt trött. Som efter en bortamatch i Helsingfors en söndag kväll.
– Vi spelar matchen, hoppar i bussen, kommer till Seinäjoki vid två-tretiden på natten. Där väntar en snöig bil som ska putsas innan jag kör drygt hundra kilometer till Nykarleby. Jag kommer kanske hem vid fyratiden och ska vara på jobbet halv nio på måndag morgon. Efter det är jag nog trött i ett par dagar.
Isomäki får leta efter orden då han ska försöka förklara vad det egentligen är som driver honom.
– Jag vet inte om jag riktigt kan förklara det här. Men det tar mycket mindre energi än många tror. Och det ger mycket mer energi när jag får göra de här sakerna tillsammans med andra som brinner för samma sak som jag själv brinner för.
– Ju äldre jag blivit desto bättre har jag blivit på att leva i nuet. Jag vill verkligen njuta av det vi har just nu och jag njuter verkligen av allt det jag gör för tillfället.