Det har blivit en tradition i Hollywood att göra påkostade biografiska filmer om musikikoner. Man älskar att göra filmen om Den Stora Manliga Artisten. Elvis Presley, Freddie Mercury och Elton John är några av de artisters liv som nyligen blivit film.
Vi är inte sämre i Norden. I höstas kom filmen Sommartider om det svenska bandet Gyllene Tider med fokus på frontmannen Per Gessle.
Vid årsskiftet kom filmen Levoton tuhkimo som handlar om det finska succebandet Dingo med fokus på Pertti ”Nipa” Neumann som var bandets frontfigur.
Datorgenererad schimpans spelar huvudrollen
Jag kan motvilligt medge att det var kul att en datorgenererad schimpans spelade huvudrollen i filmen som handlar om pojkbandet Take That’s fräcka och gränslösa galenpanna Robbie Williams. Men var det verkligen nödvändigt?
Eller hur Piece by Piece-regissören Morgan Neville nyligen valde att berätta Pharrell Williams historia genom Lego-animation i stället för att bara göra en intressant dokumentär om det manliga fenomenet Pharrell Williams. Eller kanske bara låta bli? Vilken vild idé.
Senare i höst får en film om Michael Jacksons liv, Michael, premiär. Rollen som Michael Jackson spelas av Jaafar Jackson, son till Michael Jacksons bror Jermaine. Man får väl bara vara glad att de hade den goda smaken att inte den rollen också spelas av en apa.
Fanboyande av Dylan
I början av februari kom filmen om Bob Dylan, A Complete Unknown, regisserad av James Mangold. En biopic som berättar historien om Bob Dylans tidiga år i New York och om hur hans karriär startade i början av 1960-talet, med kulmen på hans kontroversiella elektriska framträdande vid Newport Folk Festival 1965.
Det är skådespelaren Timothée Chalamet som tar på sig rollen som Dylan.
Timothée Chalamets porträttering av Dylan är outhärdligt självupptagen. Jag vet inte vem som är värre, skådisen eller artisten i verkliga livet, men det är en fruktansvärd film.
Bob Dylan-filmen kompletteras med ett soundtrack-album där huvudrollsinnehavaren Chalamet själv tolkar ikonen. Också det är fruktansvärt. Soundtracken och filmen är lika dåliga.
De är bägge lika stiliserad pastisch, överspänt, genomsyrat av en fanboy-aktig dyrkan av Dylan rakt igenom.
Det är som att tvingas titta på Melodifestivalens alla deltävlingar på repeat eller lyssna på ett dåligt coverband som tolkar din favoritartist eller som att gå på karaokebar utan att ha roligt.
Vår samtida manliga artist heter Bad Bunny
Vem vill jag att man gör filmer om då? Vem är våra samtida manliga genier? Jag tror att det stavas Bad Bunny. Benito Antonio Martínez Ocasio är 30 år gammal och kommer från Puerto Rico.
Han är den största artisten inom samtida latinamerikansk musik. Bad Bunny är den tredje mest strömmade artisten på Spotify, vilket markerar hans sjätte raka år bland topp fem.
I sina samarbeten med världsstjärnor håller Bad Bunny fast vid spanskan och låter de andra anpassa sig till honom och hans språk i stället. Jag älskar hans respektlösa inställning till genregränser inom musiken.
Den kaxiga attityden visade han redan i början av sin karriär inom ”latin trap” då han lade grunden för de nyskapande inslagen han senare tog med sig in i reggaeton, den genren som gjorde honom till en megastjärna.
Bad Bunny är mer än väl införstådd med hur det känns att som invandrare jaga sina drömmar utomlands men samtidigt längta hem. Förra året tillbringade Bad Bunny ungefär hälften av tiden borta från Puerto Rico.
Han avslutade en arenaturné som drog in mer än 200 miljoner dollar, han var värd för Met Gala tillsammans med Jennifer Lopez och Zendaya, han uppträdde på en av förra årets största modehändelser; Vogue World 2024 i Paris och spelade in filmen Happy Gilmore 2 med Adam Sandler.
Vägrar fjäska för superstjärnorna
Jag tog för givet att Bad Bunny skulle börja rappa på engelska och samarbeta med de amerikanska superstjärnorna. Han vill kanske ta tillbaka förstaplatsen på Spotify (nu ockuperad av Taylor Swift).
I stället gick han i motsatt riktning. Debí Tirar Más Fotos (”Jag borde ha tagit fler bilder”) är hans sjätte soloalbum, som släpptes den 5 januari.
Albumet nådde en miljard streams på Spotify på bara 13 dagar och slog rekordet för den manliga artist som uppnådde denna milstolpe snabbast. Och det är hans känslomässigt mest sårbara och nakna album, samtidigt som det är kulturellt autentiskt och musikaliskt ambitiöst.
Det är en djupdykning i hans identitet och självbild. Här skildras hans försök att fly från hjärtesorg, kändisskap och politik, samtidigt som han gräver djupt i Puerto Ricos rika musikarv.
Det här albumet är inget för turister. Jag läste en intervju med honom i The Time, där han säger att lyssnarna måste bortom öns stränder och in i bergen, till en plats av motstånd.
Bad Bunny har länge varit engagerad i politik. På hösten visade han sitt stöd för Kamala Harris sedan en talare vid Donald Trumps valmöte i New York kallat Puerto Rico för en ”flytande ö av skräp”.
”Det som hände på Hawaii”
På det nya albumet finns låten Lo Que Pasó a Hawaii där han sjunger ”Jag vill inte att det som hände i Hawaii ska hända dig”. År 1898 beslagtogs och förklarades både Puerto Rico och Hawaii som amerikanska territorier.
Hawaii blev den femtionde delstaten år 1959 och är nu betydligt amerikaniserat, medan Puerto Rico fortfarande är ett icke-inkorporerat territorium och har fått behålla sitt eget språk och sin kultur.
Å andra sidan är öns nästan fyra miljoner invånare amerikanska medborgare men saknar rösträtt i amerikanska val. Ön har i praktiken varit USA:s koloni i 127 år.
De negativa effekterna av den över 100 år långa relationen är till exempel politisk repression, exploaterande, massemigration och smygande gentrifiering. Det vill säga exakt det som Bad Bunnys senaste album handlar om.
När världen är i gungning och man undrar vad demokrati och världsfred betyder, blir världsstjärnor som Bad Bunny avgörande. Att han vågar trotsa den rådande världsordningen och vända det mäktiga USA ryggen, är oerhört viktigt för att jag ska orka ha framtidshopp.
Bad Bunny är omedelbar och handlingskraftig
Där Bob Dylan helst gömmer sig bakom cigarettrök, dryg attityd, en egocentrisk personlighet och en ovilja att utåt verka politiskt engagerad så framstår Bad Bunny som en person som har förändrat musikbranschen genom att vara sig själv, med en avsaknad av det egocentriska.
Bob Dylan har alltid varit en politisk gigant med perioder av bland annat medborgarrättskamper och politiskt ställningstagande. Men Dylans inflytande är främst musikaliskt, poetiskt och filosofiskt med tidlösa samhällskommentarer som satt djupa avtryck. Bad Bunny är mer aktivistisk och direkt, han verkar omedelbart och handlingskraftig.
Bad Bunny har omdefinierat latinamerikansk musik, raserat barriärer, utmanat normer och lyft sin egen kultur. Han använder sin röst långt bortom musiken, han tar ställning mot sociala orättvisor och lyfter viktiga frågor som jämlikhet, hbtiq-rättigheter och korruption i Puerto Rico.
Det är av största vikt då Donald Trump föser fram transpersoners existensberättigande till kulturkrigets frontlinjer i takt med ekot av hans äldre idéer om USA:s naturliga rätt att expandera och dominera västra halvklotet.
Kia Svaetichin är kulturjournalist och leder podcasten Sällskapet.
