Den här veckan uteblev NHL-podden på grund av akut magsjuka. Förra veckan mådde ändå både Mattias och Anders utmärkt – trots enorm Four Nations-frustration.
Kanada har nu vunnit fyra ”best on best”-turneringar på raken, men det är väldigt länge sedan 1993 och Stanley Cup-paraden i Montreal. Smått otroligt att det nu kan bli säsong 32 på raken med idel USA-baserade mästarlag.
Vancouver har varit två gånger i match sju, liksom Edmonton – senast förra sommaren. Calgary kanske till och med vann finalen 2004, men blev enligt många stulet på titeln. Dessutom har Ottawa och Montreal varit i final – rätt så chanslösa, men ändå.
En förbannelse kan man väl nästan tala om. En förbannelse som hockeymedierna i Kanada på sitt sätt ignorerar genom att troget år efter år plocka fram minst ett par kanadensiska lag bland de mest potentiella Stanley Cup-vinnarna.
Eller till och med största enskilda favorit som Edmonton Oilers inför de två senaste säsongerna. Ingen vill riktigt ta sig an diskussionen om hur 24/7-trycket i de kanadensiska NHL-städerna helt tydligt småningom gnager sönder lagens mentala styrka.
När en slutspelsserie kulminerar ser det ofta ut som ängslighet och rädslan för att förlora är känslorna som knäcker de kanadensiska lagen.
Nu är det i alla fall så småningom dags igen och tre lag lyfts upp som seriösa mästarkandidater: Edmonton Oilers, Winnipeg Jets och ishockeyns HC Hollywood, Toronto Maple Leafs.
Första testet är den sista veckan av transfermarknaden. Fredag 7 mars stängs trejdfönstret och samtliga tre lag har tydliga behov med tanke på Stanley Cup-racet.
Vågar påstå att även de kanadensiska NHL-lagens General Managers regelmässigt gör dåliga beslut på grund av mediekarusellens ständiga och obarmhärtiga ös.
Jets är grundseriens bästa lag – vart räcker det?
Redan förra säsongen var Winnipeg urstarkt i grundserien, för att sedan smälta i playoff mot Colorados stjärnkavalkad. Nu är Jets möjligtvis på väg mot organisationens första President’s Trophy. Åtminstone börjar tätplatsen i västra konferensen vara som i en liten ask.
Då är det oundvikligt att Jets går in i slutspelet som en av de stora mästarkandidaterna. Och en självklar fråga är huruvida GM Ken Cheveldayoff ska lita på laget som det är nu. Eller söka de där sista bitarna som finslipar grundseriemaskinen till en playoffvinnare.
När det här skrivs leder Jets alltså hela ligan och har vunnit otroliga 11 matcher på raken. Dessutom förfogar man över NHL:s bästa målvakt och en anfallsspets som öser in mål. Skulle vara lätt att ge rådet: gör absolut ingenting!
Riktigt så lätt är det ändå inte. Jets andra kedja med Nikolaj Ehlers, Vladislav Namestnikov och Cole Perfetti ser inte riktigt ut som andratrion hos en Stanley Cup-mästare. Dessutom skulle Winnipeg må bra av en riktigt bra allroundback.
Ser man vilka de hetaste namnen i trejdspekulationerna är, kunde exempelvis Ryan O’Reilly vara en center för Jets andra lina och Rasmus Ristolainen ett utmärkt tillägg i de bakre leden. Faktum är att även Mikko Rantanen figurerar i Jets-snacket, men det känns fantasifullt.
Oilers GM har trycket på sig
Stan Bowman, Oilers General Manager från och med sommaren 2024, har ett uppdrag: förse Connor McDavid och Leon Draisaitl med stödpjäser som hjälper stjärnorna att den här gången ta Edmonton hela vägen i mål.
Hans första arbetsprov övertygar inte: Viktor Arvidsson och Jeff Skinner har inte levt upp till förväntningarna. Och tyvärr verkar Kasperi Kapanen, som plockades från waivers, fortsätta sin ökenvandring på prärien i Alberta.
Dessutom är Stuart Skinner (inte släkt med Jeff) osäker mellan stolparna och Darnell Nurse skulle behöva ett backpar som uppgraderar toppfyrans stabilitet.
Oilers borde vara ute efter en målvakt, stanna hemma-backen David Savard och formstarka måltjuvsyttern Rikard Rakell. Vem målvakten ska vara är en knepig fråga, då marknadens hetaste namn John Gibson har skadeproblem.
Alla behov går knappast att fylla, men målvaktsrisken och ett förvånansvärt knackigt backspel har katastrofvarning över sig. Offensiva produktionen kan däremot mycket väl räcka till i slutspelet även utan förändringar.
Fram med kreativa lösningar, Stan – superduons klocka tickar.
Leafs – länge sedan senast
Känns något absurt att lyfta fram Toronto som en potentiell mästarkandidat. De trettonfaldiga mästarna har inte nått finalserien en enda sedan 1967. Då bestod NHL av sex lag.
Av lagen i dagens NHL är det bara juniororganisationerna Columbus, Winnipeg (Atlanta), Utah (Arizona, Phoenix, Winnipeg), Minnesota, och Seattle som gör Leafs sällskap i skaran som aldrig nått finalserien sedan NHL började expandera inför säsongen 1968.
Än en gång går Leafs ändå starkt i grundserien, har kvar sina fixstjärnor – Matthews, Marner och Nylander – och dessutom en het och intressant målvaktstandem i Anthony Stolarz och Joseph Woll. Det finns faktiskt någonting i vårvinterluften som talar för Toronto.
För att en svag vittring ska leda till resultat måste GM Brad Treliving fixa två problem: tredjecentern Max Domi håller inte måttet och backtruppen behöver en back som kan få saker att hända med pucken.
Dags för vinnande rekryteringar. Erfarna Stanley Cup-vinnaren från St. Louis, Brayden Schenn, är den optimala tredjecentern, medan unga och skickliga Bowen Byram, som nu finns i stökiga Buffalo men vann Stanley Cup i Colorado, är en back som trivs i strålkastarljus.
Är Chris Tanev långtidsskadad behöver Leafs två nya backar.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.