– Min diabetes, astman, skadorna, att alla andra häcklöpare på toppnivå är längre än mig.
Häcklöparen Antti Sainio har övervunnit mycket för att vara där han är. Men han är inte bitter. Och han känner sig inte heller förfördelad.
– Det gör det bara till en bättre berättelse om jag vinner OS-guld.
Sainio hejdar sig.
– Om jag vinner är fel. Jag känner att jag måste vinna OS-guld.
Texas väntar
Den 19-årige Antti Sainio ställer målen högt. Men så har han också fått smaka på hur det känns på ett internationellt podium. Först silver i U20-EM i Jerusalem 2023. Sedan brons i U20-VM i Lima följande år.
Han är beredd att jobba hårt för att nå sina mål. Motivation och inspiration hittar han i sin trosövertygelse.
Det är i princip grunden till mitt självförtroende.
Halvvägs in i måndagsträningen i Pirkkahalli slänger Sainio ett öga på sin telefon. De preliminära resultaten från studentskrivningarna i engelska har trillat in. Det blev M, hojtar Sainio till sin mamma och tränare Maarit Palmroos som i samma stund mäter upp avståndet mellan häckarna.
Engelska kommer att bli viktigare till hösten. Då väntar en flytt till Austin i Texas. I Austin ska Sainio studera, antingen ekonomi eller ledarskap och kommunikation.
– Det är en jättestor förändring, nästan allt kommer att förändras. Men om jag en dag vill vinna OS-guld måste jag våga ta risker.
För några månader sedan deltog han i de amerikanska nationella urvalsproven SAT. Men det var snarast en formalitet. Idrottsstipendiet bygger på häcklöpningen och framför allt ska Sainio löpa för universitetslaget Texas Longhorns.
I Pirkkahalli styrs förutsättningarna av mässcentrets schema. Varje gång en mässa ordnas stängs dörrarna till de långa löparbanorna. Efter den årliga hästmässan sticker alltid dammet i näsa och lungor.
I Austin håller träningsanläggningen toppklass. Ett team på tio löpare tränas av fyra heltidsanställda coacher.
– Och i USA tolererar man olikheter bättre, jag tror att jag kommer att passa in riktigt bra där.
En segergest som väckte reaktioner
En för finländsk idrott ovanlig syn mötte den som skärpte ögonen efter herrarnas 400 meter häck i Kalevaspelen i Vasa i somras.
Efter målgången styrde Sainio kosan rakt mot sina vänner i publiken. Där fick han en bibel, som han sedan kysste och höjde mot skyarna.
Det var egentligen inget speciellt, jag hade sett en längdhoppare från USA göra det och tänkte att jag kan ju göra samma sak.
Gesten väckte reaktioner, några positiva, fler negativa. Ett knappt år senare har han själv svårt att förstå varför så många reagerade så starkt.
– Det kändes märkligt. Ingen skadas av att jag gör det här.
Även om gesten var snudd på ett infall, en grej han bestämde sig för kvällen innan, var det ändå ingen tillfällighet att Sainio valde att presentera sin tro för kamerorna och folket.
– Jag har egentligen alltid bett till gud. Men nu är det något annat än då jag var barn.
I tidiga tonår läste han bibeln från pärm till pärm. Bit för bit, lite varje dag, tog det honom över ett år. Inspirationen kom från hans mamma som gjort samma sak.
– Jag läste inte med så mycket eftertanke då, men det ändrade ändå min livssyn. Många grejer blev kvar i huvudet, sådant som stärkt mig.
Ett par år senare skedde en avgörande händelse som fick honom att än mer vända blicken inåt, mot sin tro.
Hittade lugn via bön
Sexton år gammal drabbades Sainio av en ryggskada som i värsta fall kunnat hota hela karriären. Framtiden som idrottare hängde på en skör lina.
– Det var i ett läge då jag tänkte att vad ska det bli av det här. Men då började jag be mer. Jag kände att stressen försvann och jag fick lugn att rehabilitera mig.
Sainio återhämtade sig. Och det på nytt väckta intresset för Bibeln och kristendomen blev kvar.
Om man sticker upp fingret i luften för att känna vart samhällsvindarna blåser i Finland ser man å ena sidan att intresset för kristendom ökat bland unga män. Å andra sidan visar ungdomsbarometern att avsaknad av tro är den dominerande normen.
I Sainios kompiskrets hör han till undantagen.
– Mina kompisar tror inte. Men de bryr sig inte heller om att jag tror och det är jag tacksam för.
Studentskrivningarna är över, det innebär att Sainio nu kan fokusera helhjärtat på träningen. Men han har inte lagt ifrån sig böckerna helt och hållet. Bibeln läser han fortsättningsvis varje dag.
– Psaltaren är min personliga favorit. Om jag tänker på vilka delar av bibeln det lönar sig att läsa för en idrottare, så är det definitivt psalmerna. De ger styrka.
Sainio hyser ändå inga illusioner om hur långt en idrottare kan ta sig med hjälp av bön.
Jag ber inte om seger, det är klart att det inte fungerar så. Jag ber om att få vara frisk. Och att jag ska nå min högsta nivå.
Herren, min härskare, är min styrka. Han gör mig snabbfotad som gasellen, och jag kan löpa över bergen.
En av Sainios favoritverser, Habackuk 3
Idrottare som åkallar högre makter innan en prestation är ingen ovanlig syn i internationell idrott, och friidrottstävlingar är inget undantag.
Trots det menar Sainio att man i Finland lätt betraktas som en udda fågel om man är öppen med sin tro.
Det är symptomatiskt för en sak som är fel inom finländsk idrott.
– Många i Finland kan inte hantera olikheter, att folk sticker ut.
Och att sticka ut är av allt att döma något som Sainio både kan och vill göra.
Det har aldrig varit svårt för mig att vara mig själv. Min närmaste krets har alltid accepterat mig för den jag är.
Genom hela livet har jag fått höra av andra att jag är för kort för att löpa häck. Och jag har knappast hört det för sista gången.
Karsten Warholm och Rai Benjamin, eliten på långa häcken, är 15 respektive 19 centimeter längre än honom. Förebildernas försprång sporrar honom.
– Jag vill visa att man kan klara det, trots motgångar som skador, sjukdomar eller att man inte har vissa fysiska förutsättningar.