Grankullalaget hade valt att kopiera taktiken och den här gången stod det 2–0 till gästerna innan HIFK lyckades överlista Alexandra Olsson för första gången.
Även om hemmalaget saknade sin målspruta Kira Härkönen, som rev av främre korsbandet i den första finalen, var det ett betydligt hungrigare HIFK som dök upp till matchen.
– Klart att det påverkade och det märks i vårt spel. Men skador hör till handboll och vi får leva med situationen. Vi får lov att klara oss utan henne. Visst är hon med oss även om hon inte kan spela, säger HIFK-kaptenen Ella Holopainen.
Den sex dagar långa spelpausen hade gjort hemmalaget gott och samtidigt som GrIFK bjöd på oförlåtligt mycket slarv kunde HIFK komma jämsides efter drygt åtta minuters spel då det stod 5–5 på resultattavlan.
– Vi gjorde alltför många misstag, framför allt i första halvlek. Vi fick inte försvaret att fungera som vi önskade, säger GrIFK:s Ella Paukku.
HIFK hade ändå svårt med att ta ledningen för första gången i finalserien. Hemmapubliken fick vänta till den 24:e matchminuten före rutinerade Anniina Nyholm kunde trycka in riktigt viljemål som betydde 10–9 till Helsingforslaget.
I slutet av halvleken bar HIFK:s aggressiva försvarsspel frukt och tillsammans med fina räddningar från Roosa Niemi kunde hemmalaget gå till pausvila med en 13–11-ledning.
Svängigt värre efter paus
Efter halvtidvilan visade HIFK upp sitt bästa kunnande. I ett huj hade hemmalaget dragit upp en femmålsledning (17–12) och allt var frid och fröjd då lagkaptenen Ella Holopainen nätade två gånger inom loppet av tio sekunder.
Grankullalaget hade stora problem framåt och storskytten Johanna Hilli hade svårigheter att komma till bra kastlägen.
Men då Hilli hade sina utmaningar med HIFK-muren, steg i stället trion Isabel Larsson, Emily Johansson och Ella Paukku fram.
Elva minuter in i halvleken hade GrIFK vänt på steken och ledde med 19–16. HIFK levde farligt, men lyckades få ordning på sitt försvarsspel.
– I dag tilläts hårdare spel än i den första finalen. Vi var inte helt med på deras hårda försvar. Om domarlinjen tillåter hårdare spel måste vi bjuda upp till kamp, säger Ella Paukku som stod för fem mål.
HIFK var i gungning, men lyckades komma tillbaka då tränaren Rostislav Grinisjin plockade ut sin målvakt och satsade på spel med sju mot sex.
Dramatiska slutminuter
Även Ella Holopainen, som lider av en vristskada, plockade fram storformen under de avgörande skedena då hemmalaget kom tillbaka.
– Jag är i form och trivdes riktigt bra på planen, speciellt då det tilläts lite hårdare tag.
Med 40 sekunder kvar att spela fixade Holopainen en straff som Anniina Nyholm satte säkert i mål. Det blev matchens segermål och HIFK tog sin öppningsseger med 25–24.
– Vi hade rätt inställning och ville vinna. Vi spelade just så hårt man ska spela i finalerna och det gav oss segern på slutet, berättar Holopainen.
Och HIFK är tillbaka på allvar efter bottennappet i den första finalen?
– Kanske de trodde att det skulle gå enklare, men i dag bevisade vi att vi har alla chanser att vinna den här finalserien.
Även HIFK:s assisterande tränare Linda Cainberg var på gott humör efter den andra finalen.
– Det här var en skön revansch. Vi hade kommit överens om att det inte får se ut som i den första finalen. Då fanns det egentligen ingenting som borde finnas i en final. Nu börjar serien på nytt och ser fram emot fredagens match, sammanfattar Cainberg.
Den tredje matchen spelas i Grankulla på fredag och tre segrar krävs för guld.