BRYSSEL När Alma Taslidžan var ung och lämnade det krigsdrabbade Bosnien för ett besök i Schweiz, slogs hon av hur det var att röra sig fritt utan rädsla.
Men inom henne gnagde en känsla som var svår att skaka av sig. Under en guidad tur i de schweiziska alperna var hennes första tanke: ”Är det säkert att gå här?”
Taslidžan växte upp i ett landskap präglat av varningsskyltar, avspärrade stigar och områden där varje steg kunde vara livsfarligt.
I dag arbetar hon för att skydda andra från samma öde i egenskap av chef för nedrustning vid den internationella handikapporganisationen Humanity & Inclusion.
Uppväxten i krigets Bosnien satte djupa spår, berättar Alma Taslidžan:
– Bosnien var kraftigt förorenat av personminor efter kriget. Som barn fick vi utbildning om riskerna. På konserter och festivaler varnades det för områden man skulle undvika. Åtgärderna var livsviktiga men också något som etsade sig fast i minnet, berättar Taslidžan.
Förekomsten av personminor märktes inom alla livsområden. Det blev till exempel omöjligt att odla mark i förorenade områden. Begränsningarna av rörelsefriheten skrämde bort såväl investerare som turister.
Trots farorna tvingas människor ibland ta risker för att klara sig, fortsätter Taslidžan. Som exempel nämner hon en olycka som inträffade då två personer letat efter ved på ett minerat område.
Finlands beslut får svidande kritik
De jugoslaviska krigen, särskilt kriget i Bosnien och Hercegovina, riktade världens blickar mot de förödande konsekvenserna av personminor för civilbefolkningen.
Det bidrog till att bana väg för Ottawafördraget från 1997, ett internationellt avtal som förbjuder användning, lagring, produktion och överföring av personminor. I dag har 164 länder undertecknat avtalet.
Under lång tid pekade utvecklingen mot ett allt starkare och mer heltäckande förbud. Men på senare tid har trenden vänt. Baltikum, Polen och senast Finland har meddelat att de drar sig ur fördraget.
– Jag är både ursinnig och besviken över beslutet, säger Alma Taslidžan om Finlands avsikter.
Hon konstaterar att besluten ofta motiveras med ett behov av ökad säkerhet. Men enligt henne medför ett återinförande av personminor inte trygghet utan betydande nya risker.
Samtidigt som hon uttrycker förståelse för att det förändrade säkerhetsläget kräver åtgärder, kritiserar hon skarpt användningen av urskillningslösa vapen som personminor.
– De här vapnen gör ingen skillnad mellan soldater och barn. Det är inte ett vapen som slutar fungera efter kriget utan dödar i decennier efteråt. Vi pratar om drönare och avancerade missiler, men återvänder till minor?
Krig är kaotiskt
Regeringen vidhåller att Finland förblir engagerat i Ottawafördragets humanitära mål och att man kommer att främja ett ansvarsfullt bruk av minor. Det här innebär att personminor endast skulle användas vid en militär kris.
– Vi hoppas Finland fortsätter på den vägen. Men om de blir lagliga, vad hindrar att de senare används? Vad hindrar att de placeras närmare civila områden? När personminorna väl är tillbaka i militära strategier är det svårare att kontrollera, säger Taslidžan.
Det hänvisas också till att det finns avancerade digitala redskap för övervakningen av minor vilket minskar på riskerna för civilbefolkningen.
– Vi vet att det finns övervakningssystem och digitala kartor, säger Alma Taslidžan, men tillägger att krig också är kaotiskt och svårförutsägbart.
Det har också hänvisats till att stora militärmakter som USA, Ryssland och Kina valt att stannat utanför Ottawafördraget. Varför borde ett litet land som Finland då stanna kvar?
– Om jag fick en dollar varje gång jag hörde det argumentet skulle jag vara rik, svarar Taslidžan och drar på mun.
– Men tänk så här: var skulle du ens köpa en mina idag? Endast Kina, Ryssland, Indien, Pakistan och Nordkorea tillverkar dem. Vill vi verkligen handla med dem? Att säga ”de gör det, varför inte vi?” är ett barnsligt argument. Vi måste vara vuxna och stå fast vid våra värderingar.
Vilken trovärdighet har EU?
Enligt experten Taslidžan är det motsägelsefullt att enskilda medlemsländer drar sig ur Ottawafördraget samtidigt som EU gemensamt bidragit med nästan en miljard euro under de senaste sex åren för minröjning, riskutbildning och stöd till offer.
Hon anser att EU borde lägga ned foten tydligare, även om medlemsstaternas försvarspolitiska beslut inte enligt grundfördraget hör till unionens behörighet.
– Vi talar om en union som säger sig värna om internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Vilken trovärdighet har EU om den inte själv kan upprätthålla dessa grundläggande principer på sitt eget territorium?
Riskerna med personminor är heller inget som kan avfärdas som ett avlägset problem utanför EU:s gränser, konstaterar Taslidžan. EU-landet Kroatien är fortfarande förorenat av minor trots åratal av intensiv minröjning.
– Så länge det finns minor i Europa kan vi inte dra en gräns och säga: ”Här är det säkert”, konstaterar Taslidžan.
Ett vapen som aldrig slutar döda
Enligt FN:s minröjningsorganisation UNMAS dödas eller skadas en människa av personminor varje timme. Omkring 40 procent av offren är barn, ofta pojkar.
– De ser något blinka i marken. De går dit. Och sen förlorar de ett ben, ett öga, ibland livet. Jag vet hur det ser ut. Jag har sett det, säger Taslidžan.
Skadorna innebär ofta amputationer och livslånga funktionsnedsättningar. Rehabilitering är svårt att få, särskilt i fattigare länder.
– Ja måste köpa nya skor till mitt barn varje år. Men ett barn med en benprotes behöver också nya proteser när hen växer och i många länder finns det inte pengar till det. Det här kan leda till ett liv i utanförskap, förklarar Alma Taslidžan.
Hon varnar för att dagens beslut kring användningen av förbjudna vapen kan få ödesdigra konsekvenser i framtiden. Om stater börjar normalisera användningen av landminor och klustervapen, riskerar även andra förbjudna vapen att återvända till militära doktriner.
– Jag tror att vi om tio år kommer att fråga oss varför vi inte gjorde mer för att försvara internationell humanitär rätt och de normer som skyddar civila i krig. Att skydda civila är inte bara viktigt i fredstid, det är allra nödvändigast just under väpnade konflikter.