När sällskapet väl kommer i väg blir det knepigare. Då kan din vanligtvis så belåtna partner visa sig vara en gnällspik av rang.
Vännerna, som på förhand tjoade om att det skulle bli så kuuuul att umgås, är plötsligt oense om allt från frukostmeny till dagsprogram.
Kämpigast är det för den som försöker vara alla till lags, hen kommer att behöva en semester till för att återhämta sig efter semestern.
Nej, alla resor blir ingen succé
Det kan vara skönt att påminna sig själv om det när man med lätt avund kollar på vännernas Lo-fi-filtrerade foton på Instagram.
Men finns det sätt att ta sig förbi de värsta fallgroparna? Går det att få till en sällskapsresa som fungerar för alla, fast önskemålen är olika? Det funderar vi på i veckans podd.
Här kan du läsa några av breven vi fick in.
”Vi är båda lätta resenärer – och har varit gifta i 32 år”
Signaturen Rikasu 60 år skriver:
För 35 år sedan då jag sällskapade med min nuvarande man for vi på cykel- och tältsemester till Gotland.
Det regnade de fem första dagarna. Vi tänkte att klarar vi av det här så klarar vi av vad som helst livet för med sig. Nu har vi varit gifta i snart 32 år.
Jag är en lätt medresenär, som tycker det trevligaste är att efter frukosten packa med lite kaffe i termos samt ett par smörgåsar och fara dit näsan pekar. Min man är likadan. Vi brukar inte ha några större planer eller tider som måste hållas.
”Folk reser för att skryta”
Österbottnisk man, 43 skriver:
Jag är en sådan där surpuppa som hatar att resa. Har rest tidigare i mitt liv, men insett att jag inte lärde mig något nytt, inte direkt blev öppnare för andra kulturer, inte njöt av resan och ofta dessutom blev magsjuk.
Jag har också blivit så cynisk att jag tror att folk reser för att ha något att skryta om på sociala medier eller åt kompisar. Lite samma som köp av nya bilar och båtar och så vidare.
Jag går hellre i skogen och plockar bär som farmor och farfar gjorde. Jag tror egentligen de hade bättre liv än jag, trots att jag rest och har alla tekniska mackapärer och grunkor.
”Han betalade resan så jag kände mig tvungen att vara hurtig”
Så här skriver signaturen Tröttkörd 61:
Jag och min före detta särbo reste några gånger tillsammans, oftast till något soligt paradis.
Krocken kom i och med dygnsrytmen. Han steg upp med tuppen, ville att vi skulle ut på morgonrunda före frukost, ta oss ett dopp, svepa i oss en hastig frukost – ibland bara en smoothie – för att hinna ut och utforska resemålet i god tid innan övriga turistskaror började röra på sig.
Eftersom han alltid bjöd mig på resan, på grund av att min egen ekonomi inte klarade av resekostnaderna, tyckte jag att jag måste följa hans rutiner fast jag är ytterst morgontrött av mig. Efter våra resor var jag alltid så slutkörd att det tog tid att ”vila upp sig” i vardagen igen.
Vårt förhållande tog så småningom slut och då jag för några år sedan var på en solsemesterresa med en kompis kom traumat från de tidigare semesterresorna med särbon tillbaka.
Min kompis var dock av samma skrot och bråte som jag. Vi tog det lugnt och hade långa sköna soliga morgnar med både kaffe och champagne. Då jag kom hem till vardagslunken igen var batterierna laddade och orken på topp. Det gäller alltså att välja vem man reser med.
”Familjeresor är tunga, tacka vet jag en roadtrip på tumanhand”
Ingenjören 41 berättar så här: Att resa med familjen tycker jag generellt är ganska tungt. Jag måste ställa in mig på att det i första hand är barnens semester och att saker måste gå på deras villkor. Jag kan inte räkna med speciellt mycket avslappning själv.
Min favoritsemesterresa är en roadtrip på tumanhand med min fru. Då kan vi köra vart vi vill, stanna var och när vi vill och se på vad vi vill. Eftersom vi håller oss innanför Finlands gränser klarar vi oss med en mindre budget, även om vi skulle övernatta på finare hotell.
