What the hell just happened?
Så sjöng de brittiska representanterna i lördagskvällens Eurovisionsfinal. Och det sammanfattar också mycket väl min första reaktion då jag såg slutresultatet av årets Eurovision Song Contest.
Jag har sagt det förr, och kan säga det igen. Det här är en tävling där vad som helst kan hända, men att det skulle gå så här hade jag ändå inte förväntat mig.
Var blev KAJ:s otroliga poängsumma? Var blev Erika Vikmans dito? Och var blev den finländska dubbelsegern, där Erika Vikman och KAJ skulle sitta i varsin ruta i tv-bilden och göra upp om vinsten?
Jo, jag kan medge att jag kanske har levt i en viss EriKAJ-bubbla de senaste veckorna, men när jag kom till Basel och såg den bastu- och Erikahysteri som rådde här trodde jag att bubblan var sann.
Jag, precis som väldigt många andra journalister i presscentret invid Sankt Jakobshalle, var helt säkra på att det skulle stå mellan Finland och Sverige och att Österrike kanske skulle sluta på tredje plats.
Jurygrupperna ville se något annat än bastudunk och Ich komme
Jurygruppernas topp tre var Österrikes pop-opera och smäktande ballader från Schweiz och Frankrike – med andra ord något traditionellt och tryggt.
Publiken röstade däremot på Israel, Estland och Sverige. Det förstnämnda är troligen, i alla fall till viss del, ett resultat av proteströster mot dem som vill utesluta Israel ur tävlingen.
De två andra, Estland och Sverige, var det som experter skulle kunna kalla ”humorbidrag”.
I en tid där nyheterna kantas av krig och elände ville folket ha bastudunk och skojitalienska.
Och Schweiz, som var jurygruppernas tvåa, fick noll poäng av publiken.
Satte jurygrupperna stopp för den finländska succén?
Det som skulle bli alla tiders finländska fest blev en repris på de två senaste åren.
Publiken hade en klar favorit, men jurygrupperna tyckte annorlunda.
Det är inget fel med att tycka annorlunda – det är en del av demokratin. Och det här med demokrati tycker ju schweizarna om.
Det jag syftar på är att jurygrupperna än en gång tyckte så pass annorlunda att det blev en handfull personer i varje land som valde vinnaren – inte de miljontals tittarna som bidragit med en slant och röstat.
Då jag analyserar det här årets Eurovisionsresultat är jag inte den enda som upprepar det som har sagts flera år i rad: vore det dags att se över systemet med juryrösterna?
Jo, jurygrupperna finns med för att se till att det fortsättningsvis är en professionell musiktävling, och kanske för att sätta stopp för helt huvudlösa vinnare.
Men om det bara är jurygruppernas favoriter som vinner tävlingen tappar tittarrösterna sin charm, och tittarna tappar tron på att de kan påverka.
Vi ska inte hänga alltför mycket läpp
Efter att dammet hade lagt sig i presscentret, och vinnaren hade utlysts och intervjuats, kom den ena journalisten efter den andra fram till det bord som hade klätts med den finska flaggan.
Den gemensamma nämnaren var återigen något som kunde liknas vid det brittiska bidragets titel.
Men trots det snopna slutresultatet vill jag ändå säga att det hela den här veckan har känts så otroligt roligt och bra att vara finländare på Eurovisionen.
KAJ, som de facto alla har finska pass trots att de representerade Sverige, gjorde fruktansvärt bra ifrån sig vid varje uppträdande.
Det blev aldrig ens darr på ribban.
Erika Vikman gjorde sitt livs uppträdande
All osäkerhet som de tekniska strulen som Erika Vikmans nummer har dragits med inför finalen var borta.
I stället såg vi en Erika Vikman i sitt livs form. Karisman var där, kontakten med kameran var där och sånginsatsen var där.
Publiken älskade det, och skanderade ”Erika, Erika, Erika” efter hennes uppträdande.
Och det är det här jag hoppas att vi kan komma ihåg, även om drömmen om den finländska dubbelsegern gick i kras.
För vad de internationella jurygrupperna eller tv-tittarna än tyckte har både Erika Vikman och KAJ gett oss finländare, och resten av Europa, något att skratta åt, något att nynna på och något att känna sig stolt över under hela den här våren.
Eurovisionens slogan ”United by music” känns ibland som en plattityd, men ibland känns den faktiskt helt rätt.
Vi har varit enade av musiken, i en värld som står i brand. EriKAJ har skrivit in sig i Eurovisionshistorien.
Och vi kommer nog vinna den här tävlingen någon fin dag. Den dagen var inte nu, men den kommer.
Alexander Beijar har jobbat med att bevaka Eurovision Song Contest, UMK och Melodifestivalen för Svenska Yle i flera år, och är programledare för videopodden Torille – vägen till Basel.