– Varje gång traktorn hade plöjt grannens åker skickade min morfar ut mig för att samla allt som hade kommit upp. Det var krukskärvor, bitar av stenyxor, flintskärvor och sådant.
Andreas Koivisto pekar ut över de gröna åkrarna nära hans hem i Ånäs i Vanda.
Han har bott här alldeles intill redan som barn, i ett höghusområde som skymtar fram mellan björkarna. Morfar och mormor bodde i sitt hus inte långt därifrån, och där tillbringade han mycket tid. Det är av dem intresset för det förflutna först vaknade. Idag är han arkeolog vid Vanda stad.
– Du ser att där har varit en sandstrand, när havet var högre. Där bodde de under stenåldern, säger han och pekar ut över en åker som sluttar ner mot Kervo å.
Kanske, nu när han säger det. Men det är svårt att se.
I Ånäs i Vanda har det bott människor i flera tusen år. En del av spåren kan man se i fornparken, där det finns grunden till ett medeltida hus, och informationstavlor om stenåldern.
Ett alldeles speciellt fynd
En dag, då traktorn hade rört om jorden och morfar skickat ut honom, hittade Andreas Koivisto ett fynd som gjorde stort intryck på honom.
Det var en alldeles speciell krukskärva. Den var från stenåldern, alltså var den många tusen år gammal. På den fanns små gropar som någon för länge sedan hade gjort som dekoration, genom att trycka mot krukan med en pinne innan materialet hade torkat. Det speciella var att denna någon på insidan hade hållit emot med fingret - och lämnat sitt avtryck.
– Det gick kalla kårar längs med ryggraden. Hur nära kan man komma en människa som har levt för femtusen år sedan? Inte mycket närmare.
Just den här mänskliga sidan är det som fascinerar Koivisto, och den tanken finns där varje gång han hittar något som har legat i gömman under jorden.
– När jag tar fram ett föremål funderar jag på vem som senast har rört vid det före mig. Det är otroligt spännande.
Koivisto tycker att den mänskliga aspekten ofta faller bort när man ställer ut gamla föremål. Krukskärvor må tala till arkeologer och berätta sin historia, men för en vanlig museibesökare kan det vara svårt att tänka sig vem som ligger bakom.
– Jag vill lyfta fram människorna bakom dem, hurdana de har varit och hur de har sett världen.
Vem kan det ha varit då, den personen som lämnade sitt fingeravtryck på krukskärvan han hittade som barn?
– Troligen har det varit en kvinna, för det var de som främst tillverkade krukor. Det kan också ha varit ett barn som höll på att lära sig att framställa föremål. Största delen av människorna som levde på stenåldern var barn.
Vill hitta den vanliga människan
Koivisto har varit på många utgrävningar ute i världen, bland annat i Ryssland. Efter att han grundade familj blev det mindre av det. Finns det ännu någon lust att jobba ute i världen, i områden som har varit rikare och mäktigare, och där man kan hitta maffiga skatter?
– Nej, inte alls. Det är just den vanliga människan jag vill hitta. Vi arkeologer är de som kan hitta spår av dem.
Koivisto konstaterar att det finns gott om skriftligt material i våra breddgrader om storbönder, adelsmän och kungar. Den vanliga människan som levde ett enkelt liv måste man däremot leta efter.
Han berättar om ett fynd som gjorde ett stort intryck på honom. Det var första gången han hittade en backstuga, alltså en enkel byggnad som delvis byggts in i en sluttning eller backe. Han slogs av hur liten den var.
– Den var inte mycket större än min dubbelsäng hemma. Det är svårt att föreställa sig hur en hel familj kan ha bott där. Jag försökte föreställa mig det. Jämför det med hur vi bor idag...
Järnåldern i Vanda försvunnen
Vad drömmer arkeologen ännu om att hitta i Vanda?
– Det är järnåldern. Jag vet att den finns här någonstans.
Av den perioden har man inte hittat mycket i Vanda. Främst är det lägereldar och förkolnade fynd.
– Det verkar som att det har bott färre människor här, kanske eftersom klimatet blev kallare efter stenåldern och bronsåldern. Kanske de var enskilda pälsjägare, som har haft få föremål och lätta byggnader. De har inte lämnat många spår.
Hade de inga krukor då?
– Nej, det verkar som att de inte hade många föremål.
Arkeologen med i stadsplanering
Vanda har en lång historia, och under ytan döljer sig ännu mycket. Som arkeolog vid staden är Andreas Koivisto tätt med i stadsplaneringen. Han tycker att hans åsikter tas väl emot.
– Jag var lite rädd att de skulle se mig som en nej-sägare, men så har det inte känts. Tvärtom, det finns ett intresse av att förankra nya områden till det förflutna.
Vanda är en stad med stor inflyttning. Koivisto tror att kunskap om platsens långa historia kan skapa hembygdskänsla och stolthet.
Han pekar på resterna av den gamla stenbron. En ny, bättre har byggts, men han tycker om att det ännu finns rester kvar av den gamla. De som byggde den är borta sedan länge.
Kan han gå på en kvällspromenad här i sina hemknutar utan att tänka på hur det kan ha sett ut förr?
– Ja det beror på... Men jättemycket funderar jag på de här sakerna nog.
Skärva med till Sverige
Krukskärvan Andreas Koivisto hittade som barn, den med fingeravtrycket, har han inte längre kvar. Hans morfar skickade alla fynd till museiverket.
Eller nästan alla. En krukskärva hade Koivisto med sig till Sverige när han som tioåring en tid bodde där.
– Den skärvan hade jag sedan i mitt pennfodral hela grundskolan ut, och den fick ett slags ny, egen polerad yta. Jag visade den ofta för mina klasskompisar.
Började du jobba med det som du drömde om som barn? Eller hur valde du ditt yrke? Berätta i kommentarsfältet!