Vilka stilistiska skillnader finns det mellan författare? Och går det att skilja en prestigefull penna från en mer folkligt populär?
I den nyutgivna boken Det stora lästa. Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 tar de svenska litteraturforskarna Karl Berglund och Johan Svedjedal fjärrläsning och datorer till hjälp för att undersöka stilistiska skillnader mellan 339 romaner som utkommit på 1900-talet.
Fjärrläsning är ett begrepp inom litteraturvetenskapen som myntades av den amerikanska litteraturvetaren Franco Moretti för ungefär 25 år sedan.
Enligt Karl Berglund ville Moretti rätt så medvetet och lätt polemiskt anspela på och leka med litteraturvetenskapens långa tradition av att läsa noggrant och nära, det som brukar kallas för närläsning.
Läsning ur ett fågelperspektiv
– I dag har vi tillgång till en massa digitaliserade versioner av litteratur, och då kan man med hjälp av datorer ägna sig åt att läsa fjärran i stället för att läsa nära. Man får mer av ett fågelperspektiv, och kan få syn på större mönster och tendenser i litteraturen lite på håll.
Karl Berglund vill ändå inte se den datorstödda textanalysen som en ersättning, ett hot eller en konkurrent till närläsningen, utan som ett komplement.
– Med hjälp av fjärrläsning kan man få ett annat perspektiv eftersom man kan analysera väldigt många författarskap på en gång. Man kan göra analyser på gruppnivå eller till och med på epoknivå på ett helt annat sätt. Detta är väldigt svårt, eller till och med omöjligt, att göra genom att läsa böcker på traditionellt vis.
Hittade oväntade samband med datorer
Genom att analysera stora mängder data med hjälp av olika datorprogram kan man göra explicita jämförelser mellan olika typer av författare.
– Man lägger in författare som man är intresserad av i en sådan här undersökning eller körning, och sen kan man se vilka som sticker ut åt olika håll beroende på vad man är intresserad av att mäta. På det här sättet kan man bevisa hypoteser som man redan hade, men man kan också stöta på mer oväntade samband mellan författare, eftersom man kan jämföra författare med varandra som ingen annan skulle ha kommit på att jämföra. Författare som i mer traditionell litteraturhistorisk mening kanske inte har så mycket med varandra att göra.
Karl Berglund konstaterar att datorer är bra på vissa saker, och dåliga på andra, och att man bör använda dem för det de är bra på – nämligen att hitta exakta saker på en nivå som är rätt så svår för en mänsklig läsare.
– I en datorstödd textanalys kan man hitta språkliga samband mellan olika författare. Man kan till exempel se hur ofta författare använder adjektiv eller verb – något som skulle vara oerhört omständligt att göra för hand. Det handlar om att få ett kvantitativt och därmed ganska ytligt perspektiv på en stor mängd litteratur. Men jag och min kollega Johan Svedjedal menar att det här verkligen kan komplettera den mer hävdvunna kunskapen om samma litteratur, som har uppnåtts på kvalitativ nivå.
Språklig stil under lupp
I Det stora lästa. Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 analyserar Karl Berglund och Johan Svedjedal 339 prosaverk av 72 redan avlidna svenskspråkiga författare.
– Alla de verk vi analyserar är tillgängliga i digital form, och författarna kan definieras som klassiker. Vi använder ett utvidgat klassikerbegrepp som innefattar både författare som har hög litterär prestige, och författare som har varit populära och folkliga. Den allra största gruppen är de författare som kan sägas vara både och, det vill säga författare som har fått en massa recensioner och priser, som är omnämnda i översiktsverk, som har sålt jättebra och är lästa vitt och brett.
Stilanalysen som Karl Berglund och Johan Svedjedal gjort handlar inte om litterär stil i sig, utan om stil i mer lingvistisk och språklig mening.
– Skillnaden mellan litterär stil och lingvistisk stil är väldigt, väldigt intressant. Det är någonting som vi återkommer till hela tiden. Bara för att två författare verkar likna varandra på ett språkligt plan är det ju inte säkert att de faktiskt har en liknande stil i litterär mening. Exakt vad den skillnaden består i är ganska svår att avgöra.
Karl Berglund och Johan Svedjedal undersöker en lång rad olika indikatorer på stil:
– Vi tittar på ett flertal lingvistiska mått såsom genomsnittlig meningslängd, och hur hög andel verb eller adjektiv en text har. Vi analyserar vilka olika typer av interpunktioner författare använder sig av och på vilket sätt. Vi ser också på hur ofta de skriver vad vi kallar för unika ord, det vill säga ord som ingen annan författare använder. Vi kollar också på hur språkligt komplicerade texterna är. Vi analyserar författarna var för sig, men vi gör också någonting som heter flervariabelanalys där vi slår ihop all data för att få en sorts stilrymd där olika stilindikatorer drar åt olika håll.
Korta eller långa meningar?
När Karl Berglund och Johan Svedjedal började jobba med undersökningen hade de en klar bild av att det fanns ett starkt samband mellan stil och de populära författarna å ena sidan och de prestigefyllda, kanoniserade författarna å andra sidan.
– De författare som är populära men inte har särdeles hög litterär prestige skriver mer framåtlutat. Meningarna är kortare, man använder färre adjektiv. Texterna har en hög andel verb, och många frågetecken – vilket indikerar att de har mer dialog. Texterna är intrigbaserade.
– Författare med hög prestige, men som inte var folkligt populära i sin samtid, har i genomsnitt betydligt längre meningar. De har klart mer ovanlig interpunktion, såsom semikolon och parenteser. De använder många adjektiv. De skriver helt enkelt en mer språklig, experimentell, lekfull, till och med blommigare prosa.
Karl Berglund noterar att den här uppdelningen på många sätt är förväntad, men han vill samtidigt betona att man både kan och bör komplicera till den:
– En viktig grupp författare i vår undersökning är de som var både populära och kanoniserade, som en Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Sven Delblanc, eller Vilhelm Moberg. De här författarna skriver på väldigt olika sätt. Man kan nå både höglitterär prestige och ett brett folkligt genomslag på många olika sätt, genom att skriva olika former av prosa.
Finlandssvenska författare språkligt experimentella
I undersökningen ingår såväl deckarförfattare som författare av breda historiska romaner, och Karl Berglund noterar att ingen av dem i någon större grad använder sig av interpunktioner som semikolon och parenteser:
– Det verkar vara en typ av skiljetecken som inte går hem hos den breda massan.
En författare som i påfallande hög grad använder sig av semikolon (;) är Elmer Diktonius:
– Romanen Janne Kubik har väldigt mycket av modernistisk språklek över sig. Att Diktonius kommer från det poetiska hållet är någonting som sannolikt spelar in. Det är en typ av prosa som är högst okonventionell i jämförelse med de flesta andra texter i vår undersökning. Vad semikolonet får för effekter i mer kvalitativ mening kan man ha olika åsikter om. Men romanen sticker i alla fall ut i rent språklig bemärkelse.
I undersökningen konstaterar Karl Berglund och Johan Svedjedal att en uppsättning skiljetecken som är litterärt omdebatterade är tre punkter (...) eller tre tankstreck (---) i följd – ett stilgrepp som är etablerat, men som inte har ett särdeles gott rykte:
– Det har ju blivit något av en kliché att på ett väldigt enkelt sätt skapa en övertydlig cliffhanger. Det är ett grepp som under lång tid har varit rätt spritt inom populärlitteraturen. Ett grepp som också blivit kritiserat och som ses som en indikator på dålig stil.
I undersökningen Det stora lästa – Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 kan man se att också många högstatusförfattare och mer språkligt experimentella eller modernistiskt inspirerade författare använder sig av och leker med stilgreppet på olika sätt:
– I romanen Se upp salige! använder sig Christer Kihlman av punkt-punkt-punkt-formen på ett nästan ironiskt eller, som jag läser det, klart överdrivet sätt.
Av de 72 författare som Karl Berglund och Johan Svedjedal undersöker i sin stilanalys är en handfull finlandssvenska – som Elmer Diktonius och Christer Kihlman, men också Bo Carpelan, Henry Parland, Hagar Olsson och Tove Jansson finns med. Och det finns vissa saker som skiljer de svenska och de finlandssvenska författarna åt:
– Många av de finlandssvenska författarna i vårt urval drar helt klart åt det mer språkligt experimentella hållet. De använder okonventionell meningsbyggnad och okonventionell interpunktion i sin prosa.
– Den enda finlandssvenska författaren i vårt urval som inte faller in i denna ram är Tove Jansson. Hon sticker inte ut särskilt mycket i någon mening alls. Det betyder absolut inte att hon skriver konventionellt i bemärkelsen tråkigt eller dåligt. Jag vill verkligen inskärpa att vi inte gör några former av värderingar alls. Men Tove Jansson har en prosastil som inte utmärker sig. Det är inte i språkexperiment som hennes storhet ligger.
Förvånande stilistiskt släktskap författarskap emellan
Många av de resultat som Karl Berglund och Johan Svedjedal fick fram genom den digitala textanalysen hade de förväntat sig, men det fanns också sådant som överraskade dem:
– Ett förvånande resultat var att vissa författare skriver språkligt likartat – även om dessa författare enligt litteraturhistoriska översiktsverk inte har någonting gemensamt över huvud taget.
Harry Martinson har de flesta hört talas om, medan arbetarförfattaren Ann-Charlotte Alverfors mer eller mindre fallit i glömska. Men fjärrläsningen visade att Martinson och Alverfors har mer gemensamt än man kunnat tro:
– Det här är två författarskap som ingen någonsin har analyserat ihop. Men våra språkliga stilindikatorer visade att de verkar ha språkliga likheter. Harry Martinson är ju lite av en språkekvilibrist känd för att använda väldigt många nybildningar och ganska kluriga sammansättningar samtidigt som han inte gör avkall på intrigen.
– Det visade sig att Ann-Charlotte Alverfors fungerade väldigt, väldigt likartat. Hon hade en massa konstiga, knasiga, roliga sammansättningar som påfallande ofta var adjektiv. Hennes texter är också väldigt rappa och intrigorienterade. Det här var ett samband som verkligen överraskade oss. Här har vi hittat en språklig länk mellan två författare som varit helt okänd och tidigare obeskriven.
Det stora lästa. Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 kan läsas digitalt på Uppsala universitets webbplats.
