En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Det var väl bara en tidsfråga när vi skulle få en film som Karate Kid: Legends.
De flesta storfilmer som Hollywood producerar i dag är nyversioner eller uppföljare, och Netflix-serien Cobra Kai har varit såpass populär att en sjätte Karate Kid-film inte överraskar.
Det betyder inte att den är dålig. Här kommer mitt utlåtande: Karate Kid: Legends är väldigt underhållande.
Orsaken är idiotsäkra ingredienser.
Det är som om någon lagt Karate Kid, Rocky Balboa och de förr så populära kampsportsfilmerna med Bruce Lee i en mixer från 80-talet.
Utöver kampsport rymmer Legends även en tonårsromans och en argsint dojo-maffia som får handlingen att rulla på.
Och en strid ström av bekanta ansikten från tidigare filmer, från första stund.
Klichékavalkad med stil
Karate Kid: Legends knyter ihop den första filmen i serien (1984) med kung fu-rebooten från 2010, med en liten hänvisning till Cobra Kai.
Legenderna i fråga är originalet Daniel-san, spelad av Ralph Macchio, och kampsportskomikens storman Jackie Chan, som repriserar sin roll som kung fu-mästaren Shifu Han från 2010.
De ska lära huvudpersonen Li Fong att slåss ordentligt, så han kan rädda sin flickväns boxande pappas pizzeria.
Li spelas av en fenomenal Ben Wang (American Born Chinese) som briljerar både som en ny kung fu-kung och som finurligt pojkvänsmaterial.
Men det tar ungefär en timme (av en film på 90 minuter) innan Macchio och Chan får ta itu med träningen av Wangs karaktär.
Först ska förhållandet mellan Li Fong och Mia Lipani (Sadie Stanley) etableras. Sedan ska Mias pappa Victor (Joshua Jackson) få stryk, och Lis mamma ska i äkta 80-talsanda förbjuda honom att slåss. Lis mamma spelas av Ming-Na Wen, känd från till exempel ER (Cityakuten) och The Mandalorian. Hon gav för övrigt också originalrösten till Mulan.
Men precis som Kevin Bacon i Footloose så kommer Li Fong att utöva kung fu blandad med Miyagi-karate innan filmen är slut.
Det här har du sett förut, och det är varken bättre eller sämre än när du såg det första gången.
Filmen lär inte gå till historien som ett mästerverk men för biobesök eller en hemmakväll med gott om popcorn är den nästan perfekt.
Framför allt påminns jag om att det finns en massa roliga och ofta komiskt dåliga Jackie Chan-filmer att titta på då det är regnigt ute.
Det är inte lätt att varva kampsport med high school-drama, men man måste väl minnas att Karate Kid-serien i sin helhet främst riktar sig till en tonårig publik.
Fast i det här fallet, med så mycket nostalgi som filmen levererar, är det kanske medelålders tonåringar som kommer att njuta mest av filmen.