VM-kval i skarven mellan säsong och semester, och jag får medge att det tog ett litet tag för ögat att vänja sig.
Efter en evighet stod ju inte Markku Kanerva i sitt revir. Kvadratmetrarna runt Finlands bänk blev Kanervas avspärrade område tills det inte var hans längre.
Finland tvingades till en omstart efter fruktansvärda 2024, nu bryter landslaget på danska och fortfarande vet få var vi har Jacob Friis. Han kom utan stora meriter, men han pratar sympatiskt och han ska verkligen få tid på sig.
Ändå, känsla: Jag tycker nästan lite synd om honom.
Tänk att vara förbundskapten för A-landslaget och inte få välja exakt de spelare som du vill ha. Bollförbundet har gett U21-landslaget förkörsrätt hela vårsäsongen, Friis har fått anpassa sig och påpeka att han inte kommer till VM-kvalsamlingarna utan Leo Messi.
Det är sant, men det är minst lika sant att signalvärden har betydelse.
Finlands medvetna signal är att VM-kvalet känns som en enda lång parentes. Prioriteringarna i spelarvalen och hålen i tränarstaben skriker mellanår hela vägen upp till norra kurvan på Olympiastadion – trots att intäkterna som får hjärtat i finländsk fotboll att banka hårdare finns i herrarnas tävlingsmatcher.
Finland har inget i VM att göra
Å andra sidan, hur stora penseldrag är det värt att dra på grund av allt det här?
Det är omöjligt att blunda för faktum då VM-kvalet nästan är halvvägs: I dagsläget har Finland ingenting att göra i ett fotbolls-VM.
Det kunde ha varit 4–0 till Nederländerna efter första tjugofem i Helsingfors, det stod 2–0 och det var omöjligt att ens hitta konstgjord dramatik att fingra på.
De Jong, Gravenberch och Reijnders gled runt som coola katter på mitten, Frimpong sprang som en sprinter, Gakpo prickade pannor med sina inlägg, Dumfries frustade med sin råstyrka, Depay gjorde mål och van Dijk viftade undan finländare som flugor.
Nederländernas storstjärnor har spelat tusen matcher det senaste året, en del av dem ska till USA och spela Gianni Infantinos senaste påhitt alldeles strax och då fanns det ingen orsak att göra mer än nödvändigt.
Världsfotbollen är så sprängfylld att den här typen av män mot pojkar-matcher blir en lätt axelryckning. Nederländerna var här för att göra ett jobb och inte mycket mer än så.
Har knappt grus framför sig
Finland?
Det är klart att man kan skrapa fram det positiva – där imponerade åtminstone landslaget med effektivt detektivarbete i intervjuerna. Det kändes ändå närmast som effektsökeri och plåster på blödande sår.
Finland var chanslöst och den övergripande tanken som åtminstone jag bär på är knivskarp: Friis behöver trolla med det här minst sagt skrala spelarmaterialet.
Markku Kanerva fick grus att gnistra. Jacob Friis har knappt grus framför sig.
Finland kommer aldrig att kunna anfalla sig till slutspel, och det är svårt att se hur det här försvaret ska baxa landslaget genom kval. Det finns spelare som inte borde vara aktuella för landslaget om konkurrens existerade – och underifrån kommer inte en handfull unga försvarare som bara väntar på att Friis ska se dem.
Eller som dansken sa en bit under marknivå i Olympiastadions källare:
– Om vi letar efter förklaringar på den mentala sidan defensivt så letar vi efter undanflykter. Strukturen var bra. Allt handlar om att göra hantverket tillräckligt bra i defensiven.
Jag avundas inte Jacob Friis i det arbetet heller.
Mats Ahlnäs är sportreporter på Svenska Yle och har bevakat herrlandslaget i fotboll på nära håll i över tio år.