Fem oförglömliga bröllopsminnen – från katastrof till lyckad kärleksfest

Mitt sämsta bröllopsminne är från mitt eget bröllop. Allt som kunde gå fel gick fel. Ett tips: var noga med vem du har som brudtärnor och bestman. För oss blev det som att det inte var vårt bröllop, utan brudtärnornas och bestmannens. Även vår bröllopstårta var från pipsvängen. När jag såg den började jag gråta. Den var så ihopsjunken att den föll ihop om man inte höll i den då man skulle skära i den. Inget program hade heller blivit påhittat, och när kvällen kom åkte de flesta iväg på en annan fest och lämnade oss. I dag när jag tänker tillbaka på det hela så blir jag bara ledsen. Har ibland tänkt att vi kunde gifta om oss för att skapa nya lyckliga minnen.

Jag och min man hade junibröllop och gifte oss lördag före midsommar år 1971. Vi vigdes i min hemkyrka till Mendelssohns brudmarsch som ingångsmusik, och efter vigseln sjöng församlingens kantor sommarpsalmen ”Nu är det ljuvlig sommar …”. Själva bröllopet hölls i byns folkskola, där vi dansade brudvals i skolans slöjdsal. Från kyrkan till folkskolan gick vi och alla gäster i ”brudrad” med två spelmän i spetsen – samma spelmän som spelade till dansen. Min brudklänning hade jag lånat av en studiekamrat men slöjan, lika lång som klänningen, sydde jag själv. Ända från barnsben hade jag bestämt att ha en myrtenkrona när jag gifter mig och så blev det. Den och brudbuketten med små ljusröda rosor, liljekonvalj och blå viol var från en lokal blomsterhandel. Viktigt var det med björkar vid ingången till folkskolan. Där skålade vi i cider med alla 140 gäster. En vacker och oförglömlig dag blev det.

Vi vigde oss borgerligt då ingen av oss är troende eller tillhör något samfund. Vi var hela 21 år gamla. Vi gifte oss den 29.2.2016 och höll vår bröllopsfest på vår ettårsdag. Vi hyrde då en lokal, jag gjorde alla kakor och dylikt, beställde smörgåstårtor och så bjöd vi in släkt, vänner och arbetskamrater. För vår del var det otroligt lyckat, och vi kom billigt undan. Kanske vi håller en årsdagsfest ett annat skottår igen.

Det sämsta bröllop jag varit med om är tyvärr min systers. Själva bröllopet var trevligt i sig, men jag fick inte en chans att njuta av stämningen och trivas i lugn och ro. Jag hade nämligen lovat att filma hela händelsen, från början till slut. Genast då det hände något skulle man upp och filma. Hade det inte funnits andra vuxna som såg efter mina barn, hade det inte heller varit möjligt. Mitt råd är att inte lova filma festligheter om man själv vill ”vara med” om dem.

Vi gifte oss under coronan vilket innebar mycket osäkerhet och huvudbry. Första versionen av vår fest hade över 100 gäster, men det blev ganska tidigt stopp för det. Sedan planerade vi en bjudning med kanske 80 gäster för att sist och slutligen hålla en bröllopsfest för de närmaste cirka 20 personerna. Ångrar det inte en sekund i dag.