På byrån i sovrummet står två pokaler, de viktigaste i Mustafe Muuses liv. En av dem bytte riktning på hans karriärs i början av året, den andra påminner den nuvarande Helsingforsbon om hans rötter.
– Det är helt okej att bo här som Åbobo. Helsingfors är ju ändå inte Björneborg, säger Årets Åbobo 2024 med ett leende i Sportlivs intervju.
Den regerande finländska mästaren på 5000 meter skaffade i februari en lägenhet i Helsingfors tillsammans med sin partner, OS-finalisten Nathalie Blomqvist. Löparparet hade redan hunnit flytta till Blomqvists hemtrakter i Vasa, men proffskontrakt utomlands gjorde huvudstadsbostaden mer praktisk logistiskt.
Det var stor efterfrågan på tvårummaren i Böle. När Muuse ringde ägaren en kvart efter att hyresannonsen publicerats hade han redan fått över tio sökande. Men Muuse hade nyss fått massor med uppmärksamhet tack vare sitt passionerade tal på Finlands idrottsgala, hyresvärden kände igenom honom – och han fick lägenheten.
Inte för att han hunnit tillbringa särskilt mycket tid där. När Sportliv är på besök i slutet av april pågår Muuses hittills längsta sammanhängande period i nya hemmet. Den är nio dagar lång.
Jag är på läger nästan hela tiden, men jag har alltid haft lätt att känna mig hemma var som helst. Och åtminstone just nu är löpningen mitt främsta mentala hem.
Dagen innan Sportlivs besök köpte han en bokhylla till vardagsrummet. När han fått den hopskruvad placerar han den allra viktigaste pokalen på paradplats.
Muuse säger att priset som Årets förebild vid Finlands idrottsgala i januari öppnade ett nytt kapitel i hans liv.
Det har innehållit mycket gott, men också ett nytt slags identitetssökande. Är idrottare fortfarande det som Mustafe Muuse verkligen vill vara?
Se Sportlivs minidokumentär om Mustafe Muuse:
Rasismkontroversen sårade
Muuse, 23, berättar att hans första identitetskris slog till i barndomen. Efter att han för första gången upplevde rasism vid 5–6 års ålder, sprang Åbofödda Muuse hem till sin somaliska mamma.
– Jag frågade ofta hemma vad vi riktigt är. Varför blir jag mobbad och varför säger de att jag ska åka tillbaka till mitt eget land, är jag inte från Finland?
Muuse pratade för första gången offentligt om rasism i en intervju med Helsingin Sanomat i höstas. Han konstaterar att situationen i Finland i det stora hela går i rätt riktning.
– Ibland får jag en känsla av att vi har kommit väldigt långt. Och ibland att vi tar tio steg bakåt på en vecka.
Han hänvisar särskilt till regeringens rasismskandaler förra året och det allmänna diskussionsklimatet i riksdagen.
Jag lever min dröm. Jag får göra det jag älskar, har tak över huvudet och tillräckligt med mat. Det har funnits stunder hemma med min kära mamma när vi inte haft råd med helt grundläggande saker.
Muuse har sedan barnsben varit intresserad av samhällsfrågor. När han som ung läste politikers invandringsfientliga kommentarer, kände han ett stick i hjärtat. Det gör han fortfarande.
– Det känns jättesorgligt när våra högsta beslutsfattare inte förbinder sig till att utrota rasismen. Ibland känns det som om man tänker att olikhet inte är en rikedom.
Han säger att han känner sig blottad och utanför när han hör negativa kommentarer om invandring.
– Jag tar det på något sätt personligt, att de hatar mig, att jag inte är önskvärd här. Att de vill att också jag borde lämna Finland.
Under Muuses uppväxt var grannarna nynazister, som bland annat målade ett hakkors på familjens fönster. Mustafe fick inte leka ute på gården, vände sig inåt, och hade länge svårt att hitta sig själv eller acceptans även i skolan.
Först räddades han av böcker, särskilt Leena Lehtolainens deckare, genom vilka han hittade en ny värld.
Sedan räddades han av idrotten. Där fann han likasinnade människor som välkomnade honom med öppna armar. Friidrotten var första platsen där han kände att han blev accepterad av andra.
– Barns och ungas utanförskap är ett väldigt sorgligt ämne för mig, eftersom jag själv höll på att bli marginaliserad. Det var väldigt nära att jag skulle ha blivit en mycket bitter och arg ung man. Jag kämpade väldigt länge med vem jag är och var jag hör hemma.
– Motion med låg tröskel kommer säkert att vara ett av de teman som jag kommer att driva.
Vänta lite. Nu går vi händelserna i förväg. Muuse är ju trots allt i första hand en idrottare som driver sin sak på löpbanan.
Men det senaste halvåret har också ställt dörren på glänt inför följande livsfas.
Uppfostrad till att väcka diskussion
Jag kommer aldrig att bli riksdagsledamot. President kanske!
Mustafe Muuse skrattar till under gymträningen. Han utför dagens första träningspass och på löpbandet går munnen i samma takt som skon, när tävlingsgångaren Aku Partanen ställer sig bredvid.
Muuse ger ”ganska låga odds” för att han i framtiden kommer att jobba inom politiken. Även om gräsrotsarbete för tillfället känns mer lockande än rollen som riksdagsledamot.
Första gången slängde Muuse fram tanken om presidentskap på hemmasoffan som elvaåring. Medan Sauli Niinistö firade sin valseger 2012, vände sig Muuse till sin mamma och sa att han skulle bli president när han blir stor.
Mamma bara skrattade och sa att det aldrig kommer att hända. Det är inte möjligt. Jag älskar mammas frispråkighet, men å andra sidan: Varför inte?
Muuse berättar att han matats med tankemönster att han alltid är ett steg efter dem som saknar invandrarbakgrund. Att han måste jobba dubbelt så hårt för att ha chans på samma arbetsplatser.
– Jag har alltid kämpat mot det. Det får inte vara så. Bakgrund får inte vara det som avgör vad man kan bli, säger Muuse.
– Det tankesättet måste förändras bland oss med invandrarbakgrund, att vi verkligen tror att vi har en plats här. Jag vill att allt fler med invandrarbakgrund ska känna att detta land också är deras land.
Han fortsätter att ju fler med invandrarbakgrund som känner att Finland är deras land, desto fler kommer också att vilja bygga ett mer jämlikt samhälle.
Muuses mamma uppmuntrade sin son att konfrontera rasisterna. Alltid då han inte har fruktat för sin säkerhet, har han försökt fråga varför de skriker som de gör.
– På det sättet har jag alltid blivit uppfostrad att väcka diskussion.
Vad vill jag vara?
Mustafe Muuses andra identitetskris inträffade i år. Efter talet på idrottsgalan började telefonen ringa. Olika organisationer, företag och medier ville ha sin beskärda del. Inför vårens val frågade ”nästan alla” partier om Muuse ville ställa upp för dem.
Uppmärksamheten förde med sig sponsoravtal som de flesta friidrottare på Muuses nivå bara kan drömma om.
– Det här är ju ett väldigt positivt problem. Drömmen för alla idrottare är att lönen kommer in på kontot och du kan idrotta på heltid. Det finns inte många finländska friidrottare som har klarat av det.
Muuse säger att han inte skulle finnas utan sponsorer, tack vare vilka han kan koncentrera sig på löpningen. Här provar han en ny säng i samarbetspartnerns affär.
Om det här medför lite stress i vardagen, så må så vara. Utan sponsorer skulle min idrottskarriär ta slut direkt. Det är kalla fakta inom finländsk toppidrott och vårt idrottssystem i dag.
Han medger att han inte ens har svarat på alla kontaktförfrågningar. För ett tv-program skulle han ha behövt vara på inspelningar utomlands i tre veckor i maj.
– Jag är väldigt tagen och tacksam för alla förfrågningar. Om jag bara kunde så skulle jag prata någonstans varje dag, men idrottens realitet är att det helt enkelt inte är möjligt.
Men.
Samtidigt har Muuse börjat tveka. Borde han smida det samhälleliga järnet ännu hårdare medan det fortfarande är varmt? Tänk om han glöms bort efter idrottskarriären? Är hans tid nu?
– Jag har frågat mig själv väldigt mycket vad jag är och vad jag vill vara. Om jag är en samhällspåverkare eller en idrottare.
När folk stannar Muuse på gatan handlar samtalet sällan om friidrott. De flesta berömmer talet på idrottsgalan och berättar om sina egna eller närståendes erfarenheter av rasism.
– Jag har fått jättemånga meddelanden från mammor, pappor, lärare och unga med invandrarbakgrund, vilket har varit enormt fint. Många mobbade har kontaktat mig och sagt att om du har klarat dig, så kommer vi säkert också att klara oss.
I slutändan var valet enkelt. Muuse var inte redo med löpkarriären, där han känner att han endast uppnått en bråkdel av sin potential. Han jämför sig med en mobiltelefon som är laddad till 63 procent.
Han började med friidrott relativt sent och säger att han fortfarande vid 16 års ålder förlorade mot flickor i samma ålder. Han började se sig själv som idrottare först efter gymnasiet.
Och först från hösten 2023 känner jag att jag också har tränat lite som en idrottare. Och från och med i vår som en professionell idrottare.
Länge fick han framgång främst tack vare sin talang, trots att han tränade betydligt mindre än andra. Efter vårvinterns flytt till ett proffsstall lett av tysken Thomas Dreissigacker har träningstimmarna ökat med över 40 procent och kilometerna med över 30.
– Det skulle vara tråkigt att avsluta något som ännu inte ens har börjat. Jag är fortfarande bara i startgroparna.
Helt bara Musse
Muuse har flera gånger nämnt att han vill underskrida Lasse Viréns legendariska finländska rekord på 5000 meter, 13.16,3 från 1972. Till en början var det mest ett skämt, sedan blev det ett utopiskt mål och nu beskriver han det som helt realistiskt.
– För mig symboliserar Viréns rekord egentligen hela den finländska långdistanslöpningen. Det betyder nästan lite skrämmande mycket för mig. Jag undrar hur tom jag kommer att känna mig efter att ha slagit det, säger Muuse, som avbröt säsongens första tävling på 5000 meter i Paavo Nurmi Games.
Hur bra löpare har du tänkt bli?
– Jag ska åtminstone bli en av Finlands bästa långdistanslöpare genom tiderna.
Finland ståtar som överlägsen dominant på herrarnas 5000 meter på OS-nivå med totalt sju guld. På andra plats kommer Etiopien med tre. Men den senaste OS-representanten är Risto Ulmala från 1992 och senast en finländare sprang OS-final var för 45 år sedan.
– Det har länge varit ganska dött på 5000 meter i Finland, och jag vill vara med och förändra det. Jag har alla verktyg för att ta det finländska rekordet och bli den som springer under 13 minuter.
Det är vad Mustafe Muuse vill vara som idrottare. Andra saker kommer senare.
Men idrotten har gett honom en röst, och han tänker fortsätta prata ut om de missförhållanden han ser. Också under idrottskarriären.
– När jag besökte några skolor i våras blev jag tillfrågad om min titel. Jag började fundera att nå, möjligen långdistanslöpare, eller kanske redan samhällspåverkare? Men kanske det mest passande är bara jag själv. Helt bara Musse.