Det var den 20 juni 1975 som filmen Jaws, eller Hajen, hade biopremiär, regisserad av den då 28-åriga Steven Spielberg. Och resten är, som man brukar säga, historia.
Hajen blev en megasuccé och räknas också som den första så kallade sommarblockbustern.
En blockbusterfilm är mycket populär, men framförallt en stor kommersiell framgång. Det var också tack vare Hajen, och två år senare Star wars, som filmstudiorna insåg att det lönar sig att ge ut stora filmer på sommaren.
Men framför allt gjorde Hajen folk vettskrämda för att bada i havet, och ännu mer rädda för hajar.
Vilket visade sig vara extra sorgligt för hajarna eftersom det blev populärt att jaga och döda hajar, så till den grad att antalet vithajar kraftigt minskade längs med den amerikanska västkusten.
Hajen som monster
Filmbranschen insåg också att hajar var ett perfekt monster och antalet skräckblandade actionfilmer med hajar är ungefär lika många som de sylvassa tänderna i vithajens käft.
Förutom de tre uppföljare som Hajen-filmen fick har vi till exempel Renny Harlins film Deep blue sea (1999) där vi möter genmanipulerade hajar.
I Meg (2018) har vi en massiv urtida haj man trodde var utdöd och i den knasiga Sharknado (2013) handlar det om tornador fyllda med hajar.
Och i Sous la Seine eller Hajar i Paris (2024) handlar det om hajar som anpassat sig att leva i helt nya miljöer.
Många hajfilmer använder sig också av det visuella elementet ”unga kvinnor i bikini”, som i The shallows (2016), som handlar om en attraktiv kvinna strandad på en liten sten och en haj ute efter nästa måltid.
Ett monster värre än hajen
Den senaste hajfilmen är den australienska Dangerous animals, med den slående underrubriken: ”Du är säkrare i vattnet.”
För nu är det inte längre hajarna som är de farligaste djuren.
Och ja, det är kanske inte så svårt att räkna ut att det nu är Homo sapiens som är det verkligt blodtörstiga rovdjuret.
I Dangerous Animals möter vi Bruce Tucker (Jai Courtney), kapten på en rostig liten båt som tar turister ut till havs för att se på hajar inne i en liten metallhäck.
Vad de stackars turisterna inte anar är att Tucker under ytan egentligen är en galen psykopat och seriemördare som använder turister som hajbete.
Tucker själv har ett minst sagt ohälsosamt förhållande till hajarna.
Vi får veta att han som barn råkat ut för en brutal hajattack och efter det börjat identifiera sig med hajarna. Att han ser sig som lika ensam och lika stark.
Ända tills han en dag möter Zephyr (Hassie Harrison), en ung och ensam surfare som är beredd att kämpa hårt för att överleva den brutala katt-och-råtta-leken ute till havs.
Filmen är rå och våldsam och har därför 16-års åldersgräns.
Hajen som symbol
I filmer får hajen ofta symbolisera naturens råa och otämjbara kraft. Därför handlar många filmer också om människans kamp mot naturen.
Eller så kan man se filmerna som en studie i vem som står högst upp i näringskedjan.
I Dangerous animals handlar det om hur Tucker använder sig av naturen för att ta hämnd. Han inte bara dödar, utan han iscensätter och återskapar sitt eget trauma.
Filmen blir en slags voyeuristisk studie, en skildring av en värld där vi använder lidande som underhållning.
Men man kan också se filmen som en slags kritik mot hur turismen utnyttjar naturen. Tuckers hajexpeditioner existerar för att vi människor är nyfikna på det som finns under ytan och för att vi söker spänning.
Spielbergs Hajen kan man i sin tur tolka som en klassisk människan-mot-naturen-skildring, men då filmen kom tolkade många den också som en slags skildring av det trauma Vietnamkriget innebär. Hajen symboliserar då en främmande och skrämmande fiende som dödar barn och unga.
Hajen, människan och en spoilervarning!
I Dangerous animals är det alltså tydligt att människan är det värsta rovdjuret. Trots att Tucker är en galen seriemördare verkar han ändå vara en vän av hajarna.
I filmen blir det tydligt hur irriterad han är på människans rädsla för hajen – myggor dödar fler människor än hajar, upplyser han – och han medger att han på sätt och vis manipulerar hajarna då han slänger ut blodiga fiskbitar i havet och lär dem förknippa båtar med mat.
Det som kanske skiljer Dangerous animals från många andra hajfilmer är att regissören Sean Byrne varit mån om att skildra hajarna så naturligt och realistiskt som möjligt.
Vi ser många olika typer av hajar som finns utanför kusten i Australien och inte enbart den fruktade vita hajen.
De hajar vi ser under vattnet är också verkliga, det är bara hajfenor eller de hajar som hoppar över vattenytan som är gjorda med specialeffekter.
Och för Byrne var det också viktigt att visa hur även hajarna, liksom människorna i filmen, har ärr.
Därför är slutet på filmen också talande, det är inte hajen som tar hämnd, utan hajen är med och skipar rättvisa.
Dangerous animals har biopremiär 13.6.2025.
Finns det någon film om farliga djur som fastnat i ditt minne? Kommentera nedan!