Riikka Purras öppningstal till partifolket på lördagen var menat som en rak höger mot alla som kritiserat partiet.
Dessutom ville Purra säkra sitt återval med klara siffror. Därför nämnde hon inga tråkigheter som till exempel regeringens försämringar för fackanslutna arbetare. De få gånger ekonomin nämndes i Purras tal var det den invandrarvänliga politikens fel att det har gått dåligt.
Annars var talet på partimötet en svavelosande uppgörelse med samhället runt omkring. Retoriken var en blandning av ärkekonservativ pessimistisk tanketradition och modernt ytterhögerspråk kryddat med den bittra gammelsläktingens monologer i ett hörn på familjefesten.
Purras fiender är både islamistiska kretsar som vill kuva den fria individen och liberala kretsar som vill ha mer individuell frihet.
Purra fick trots allt en angenäm partiledning
Att Teemu Keskisarja valdes till vice ordförande framom inrikesminister Mari Rantanen var inte en så stor besvikelse för Purra som man kanske kunde tro. De tre vice ordförandena representerar nu alla en ganska enhetlig linje, med konservativ kultursyn och restriktiv invandringspolitik som ledstjärnor.
Mycket annat har inte de tre nya vice ordförandena, Keskisarja, Joakim Vigelius och Simo Grönroos på sina agendor.
Det sannfinländska fotfolkets näsbränna till partiledningen ledde till att man fick en ny partiledning som ännu starkare kommer föra sitt kulturkrig mot alla andra, främst de rödgröna.
Paradoxalt nog betyder den sannfinländska viceordförandekuppen också att partiordförande Purra kommer lättare undan den interna kritiken i partiet.
Partieliten fick mycket taltid
I den mån sådan kritik förekom bland kandidaterna till de olika posterna handlade det mest om hur Samlingspartiet styr och ställer och hugger ner på den finländska löntagaren.
Inte ett snett ord om vilken roll finansminister Purra spelar fast hon satt där alldeles nedanför talarpodiet. Kanske just därför, det kräver mod att kritisera sin partiledare inför tusen åhörare.
Till de sannfinländska partimötenas egenheter hör också att man ger mycket taltid åt partieliten. Partiets ministrar får hålla långa tal om hur bra de skött sig på sin post. Partisekreteraren läser upp verksamhetsberättelser från åratal tillbaka.
Gräsrötterna ville tala om allt annat än invandring
Allt det här tar tid av gräsrotsdiskussionerna. I år verkade det som man inte skulle hålla mycket politisk debatt, eller så fanns det helt enkelt så få som ville öppna munnen.
Till slut var det ändå ett tjugotal talare som ställde sig upp. Ämnena var vitt skilda som sig brukar. De som framförde kritik eller uttryckte besvikelse över regeringspolitiken var ungefär lika många som de som försvarade den.
Partiet verkar ändå vara allt mer toppstyrt – är du missnöjd knyter du hellre näven i fickan och muttrar. I matkön bakom mötessalen till exempel.
Man kan också säga att den Sannfinländska partiledningen valde sin beprövade taktik: Om kritiken växer och det går dåligt i valen, skyll på invandringen och woke-samhället runt omkring.
Tråkiga tider stundar för Samlingspartiet och SFP
Det här betyder tråkigheter för de andra regeringspartierna. Trots att Keskisarja enligt egen utsago ska putsa upp sin retorik finns det risk för nya rasismskandaler.
Statsminister Petteri Orpo (Saml) har inget vapen mot detta. Den korta rasismutbildningen som ministrarna gick på ledde bara till att Sannfinländarna blev mer uppstudsiga.
Rasismlektionen och regeringens handlingsprogram mot rasism var källor till återkommande åtlöje i den nya partiledningens tal.
På SFP:s partimöte gick Anders Adlercreutz till artig attack mot Sannfinländarnas käpphästar. Invandringen är inte ett problem, utan rasismen, menade Adlercreutz.
Flera sannfinländska talare begabbade i sina anföranden Adlercreutz och SFP som svar på tal.
Keskisarja till exempel utropade nolltolerans mot rasismskolningar, och menade att kulturkriget nu är i gång.
Purra mer avslappnad efter valresultaten
Men Purra själv tonade ner motsättningarna. Till Svenska Yle sa hon efteråt att hon inte riktade sin egen kritik mot något specifikt parti, och att hon önskar Adlercreutz en trevlig partidag.
Allt som allt var det en betydligt mer avslappnad Riikka Purra som höll linjetal på söndag eftermiddag.
Partimötet hade gått riktigt bra, någon högljudd kritik hördes inte, partiledningen hade lyckats styra klagomålen bort från sig själv.
Nästa riksdagsval hålls först om två år så man hinner försöka göra något åt det urusla väljarstödet senare.
Purra: Jag har haft rätt hela tiden
Och linjetalet då? Det var sig självt nog. Ett traditionellt sannfinländskt tal i Purras egen tappning.
Purra har nämligen haft rätt hela tiden, både om invandringen, woke-ideologin och ekonomin, visar det sig.
För att understryka hur rätt hon har haft, berättade Purra att hon gått igenom varenda ett linjetal hon gett under sina fyra år som partiordförande.
Och hör och häpna, hon hittade ingen källa till självkritik.
– Det finns inga motsättningar, inga kappvändningar i mina tal. Tvärtom har talen varit mycket förnuftiga och visar att jag förstått att regeringsarbete alltid handlar om kompromisser!
Politikreporter Freddi Wahlström följde med partimötet i Lahtis.