Såklart ska ni hålla ihop och hjälpas åt när ni är gamla och grå, det är en rar bild att måla upp i fantasin när man är ung och stark.
Men ibland kan sjukdom, svaghet och behov av vård dyka upp tidigare än väntat. Så gick det för denna poddlyssnare:
Min partner har fått diagnosen MS, vilket såklart är en stor chock för oss båda. Jag känner mig hemsk och självisk som ens kan tänka på mig själv i denna situation, men vi är bara i tidiga medelåldern. Vi hade ju en massa planer för vad vi skulle göra då barnen flyttat ut. Jag skulle inte vilja offra resten av mitt liv och ge avkall på saker, men vad skulle jag vara för människa om jag inte fanns där för min partner nu när hen verkligen behöver mig? Det skulle vara fint att höra från andra i samma situation.
Är jag självisk 42
Har du erfarenheter av detta?
Har du levt i en parrelation där den ena blev sjuk och behövde hjälp?
Vilka utmaningar ställdes ni inför? Vad gör sjukdom åt ett parförhållande? Vad händer med saker som attraktion, sexliv, ansvarsfördelning och maktbalans i relationen?
Känner du igen de tankar vår brevskrivare formulerar? Är det själviskt att tänka på sig själv och sörja den framtid som nu kanske aldrig blir verklighet? Eller är det här känslor man måste få ha?
Hur hanterade ni de nya utmaningarna? Höll ni ihop? Hur blev livet sen?
Ifall du själv är den som blev sjuk och behövde hjälp, förutsatte du att din partner skulle ställa upp eller hade du förstått det om hen valde att gå vidare på egen hand?
Det blir ett tufft ämne i nästa veckas podd, men vi är så tacksamma om du vill dela med dig av dina erfarenheter och funderingar.
Om du skriver före onsdag 25.6.2025 hinner vi läsa ditt brev innan vi spelar in podden.