När USA angrep tre kärnanläggningar i Iran natten till söndagen uttryckte FN:s generalsekreterare António Guterres stor oro för det skedda och vädjade till länderna att trappa ner. Iran och flera andra länder har fördömt attackerna med hänvisning till att det inte finns grund i folkrätten för dem.
I Europa har ledarna däremot inte rakt ut kritiserat USA för attacken, trots att det förefaller tydligt att det inte finns något berättigande för den i folkrätten. Frågan blir då om de gemensamma regler världen genom FN har kommit överens om har förlorat sin betydelse.
FN:s säkerhetsråd är sedan länge paralyserat och har inte kommit någon vart vad gäller vare sig kriser i Mellanöstern eller Ukraina, eftersom framförallt USA och Ryssland lägger in sitt veto mot alla säkerhetsrådsbeslut de inte gillar.
Inför USA:s och de allierades attack mot Irak i mars år 2003 försökte man ännu få ett mandat från säkerhetsrådet genom att argumentera för att Irak hade skaffat sig massförstörelsevapen och att Saddam Hussein var en diktator som jobbade ihop med terrorister, särskilt al-Qaeda.
Säkerhetsrådet lät sig ändå inte övertygas och USA med flera agerade utan säkerhetsrådsmandat genom vad de kallade för ”de villigas koalition”.
20 år senare är säkerhetsrådet så paralyserat att ingen ens brytt sig om att fundera på vad det möjligen skulle ha att säga, allra minst USA:s president Donald Trump som inte har gjort sig känd som någon vän av internationella avtal, FN eller det internationella samfundet överlag.
USA och Donald Trump struntar i folkrätten
Då USA nu har bombat iranska mål gör de det alltså utan FN-mandat och således i strid med folkrätten. USA har inte ens försökt att motivera sitt angrepp med självförsvar enlig FN-stadgans artikel 51, medan Iran däremot har varit snabbt med att åberopa rätten till självförsvar i sin hämndretorik.
USA har således inte hittills visat något intresse av att motivera sitt angrepp ur ett folkrättsligt perspektiv, men en möjlighet skulle vara att hänvisa till de så kallade artiklarna om staters ansvar för folkrättsstridiga handlingar eller ARSIWA. Det är en uppsättning regler som utarbetats av FN:s folkrättskommission (ILC) som beskriver när och hur stater kan hållas ansvariga för brott mot internationell rätt.
ARSIWA är inte i sig ett bindande fördrag, men dess bestämmelser anses i stor utsträckning återspegla internationell sedvanerätt, vilket gör dem inflytelserika inom folkrätten. Det är särskilt artikel 25, som handlar om nödvändighet som ett rättfärdigande för ingripanden, som USA eventuellt kunde hänvisa till som stöd för sin aktion.
Europeiska ledare ger sitt tysta stöd till USA
Flera länder har under söndagen entydigt fördömt den amerikanska attacken genom att hänvisa till folkrätten, men de europeiska ledarna har samstämmigt valt att inte göra det.
Både EU:s utrikeschef Kaja Kallas och Storbritanniens premiärminister Keir Starmer begränsar sig i sina första uttalanden till att säga att Iran inte kan tillåtas utveckla ett kärnvapen och uppmanar Iran att återgå till förhandlingsbordet. Det kan knappast tydas på något annat sätt än att man ger sitt tysta stöd till den amerikanska aktionen.
Också andra europeiska ledare, inklusive vår president Alexander Stubb, har hållit samma linje i sina första kommentarer på söndagen.
Sveriges förra stats- och utrikesminister Carl Bildt är för sin del i en kommentar på plattformen X tydlig med att det amerikanska angreppet strider mot folkrätten.
Världens länder har förbundit sig till att inte sprida kärnvapen
Även om orsakerna till konflikten i Mellanöstern kan spåras till historien ur många olika synvinklar, är det Irans kärnprogram som är den mest konkreta frågan just nu. Den har att göra med frågan om Iran håller på att utveckla kärnvapen eller inte. Iran hävdar att landets kärnprogram är fredligt och forskningen handlar om till exempel energifrågor.
Efter att USA släppte två atombomber mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget utvecklade också Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina inom några år kärnvapen.
Under de kommande årtiondena kom man ändå samtidigt till insikt om kärnvapnens förödande potential och det togs många diplomatiska initiativ för att på olika sätt begränsa utvecklingen av och tillgången till kärnvapen.
Också den så kallade första kommittén i FN:s generalförsamling arbetar på heltid med de här frågorna.
Det mest centrala internationella avtalet i sammanhanget är det så kallade icke-spridningsavtalet NPT (Non-Proliferation Treaty) från 1968. Det här avtalet syftar till att förhindra spridningen av kärnvapen och främja nedrustning samt fredlig användning av kärnenergi, och delar in världen i kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater.
Förhandlingarna om Irans kärnprogram
Omvärlden har länge oroat sig för just Irans kapacitet och ambition att utveckla kärnvapen. Länge försökte man pressa Iran att avsluta sitt kärnprogram genom ekonomiska sanktioner.
År 2015 lyckades en grupp länder bestående av säkerhetsrådets permanenta medlemmar plus Tyskland och EU under Obama-administrationens ledning enas om ett avtal, det så kallad JCPOA-avtalet (Joint Comprehensive Plan of Action).
Avtalet gick i korthet ut på att man lättar på de ekonomiska miljardsanktionerna mot Iran i utbyte mot att Iran binder sig till att inte inneha stora mängder anrikat uran (som behövs för att utveckla kärnvapen) och att Iran tillåter att IAEA:s experter övervakar deras kärnprogram.
Men 2018 drog president Trump ut USA ur avtalet som han menade var ”dåligt”, utan mer konkreta motiveringar i vanlig Trump-stil.
Efter det återupptog Iran så småningom sitt kärnprogram, och IAEA började åter rapportera om att Iran var nära att utveckla ett kärnvapen.
Både under president Joe Bidens och nu i år under president Trumps andra administration har förhandlingar om ett nytt kärnavtal förts med Iran utan framgång.
Annina Barbosa är utrikesreporter på Svenska Yle. Hon har jobbat med FN-frågor på Finlands FN-representation i New York och studerar juridik och folkrätt vid Åbo Akademi.